Psalms 88

Bön om räddning i stor nöd

1En sång, en psalm av Korachs ättlingar. För körledaren, till Mahalat-leannót. Maskil. Av esrachiten Heman.^[a]

2Herre, min räddnings Gud,

jag ropar inför dig dag och natt.

3Låt min bön komma till dig,

lyssna till mitt rop!

4Jag är bedrövad i djupet av min själ,

och jag närmar mig dödsriket.

5Jag räknas till dem som ska begravas,

jag är en man utan kraft.

6Jag har lagts^[b] bland de döda,

likt de stupade som ligger i graven,

de som är bortglömda och som inte mer får någon hjälp av dig.

7Du har lagt mig i gropen,

i det djupaste mörker.

8Din vrede vilar tung över mig.

Våg efter våg väller över mig. Séla

9Du har drivit mina vänner ifrån mig

och fyllt dem med avsky för mig.

Jag är fångad och finner ingen utväg.

10Jag kan inte längre se på grund av all gråt.

Varje dag ropar jag till dig, Herre,

jag sträcker ut mina händer mot dig.

11Gör du under för de döda?

Reser sig deras andar^[c] för att prisa dig? Séla

12Talar man i graven om din nåd,

i avgrunden om din trofasthet?

13Är dina under kända i mörkret,

din rättfärdighet i glömskans land?

14Jag ropar till dig, Herre,

och på morgonen stiger min bön till dig.

15Varför förkastar du mig, Herre?

Varför döljer du ditt ansikte för mig?

16Ända från min ungdom har jag varit plågad och nära döden.

Jag lider av all förtvivlan som du sänder över mig och orkar inte mer.

17Din vrede har svept över mig,

jag går under av all skräck.

18Den omger mig likt vatten hela dagen,

den sluter sig kring mig från alla sidor.

19Du har tagit ifrån mig mina älskade och vänner,

den som nu känner mig är mörkret.