Psalms 31

Klagan, bön om räddning

(Ps 71:1-3)

1För körledaren. En psalm av David.

2Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,

låt mig aldrig komma på skam.

Befria mig i din rättfärdighet.

3Lyssna till mig,

skynda dig att rädda mig.

Var en klippa för mig, en fästning,

en borg där jag finner frälsning.

4Du är min klippa och min borg.

Led mig, vägled mig för ditt namns skull!

5Frigör mig ur nätet som har gillrats åt mig.

Du är min fästning.

6I dina händer överlämnar jag min ande,

för du befriar mig, Herre, du trofaste Gud.

7Jag hatar dem som tillber avgudar.

Jag förtröstar på Herren.

8Jag jublar av glädje för din nåd.

Du såg mitt lidande

och du såg min själs ångest.

9Du överlämnade mig inte åt min fiende.

Du ledde mig ut i frihet.

10Herre, var nådig mot mig, för jag är i nöd,

mina ögon är matta av sorg,

likaså min kropp och själ.

11Mitt liv försvinner i ångest och mina år i suckan,

min styrka och min kropp håller på

att tyna bort på grund av min skuld.

12För alla mina fienders skull hånas jag,

mina grannar förfärar sig^[a] över mig,

och de som ser mig på gatan flyr från mig.

13Jag är lika bortglömd som en död,

jag har blivit som en krossad kruka.

14Jag hör mångas skvaller,

skräck finns på alla håll,

de går samman mot mig

för att röja mig ur vägen.

15Men jag förtröstar på dig, Herre!

Jag säger: ”Du är min Gud.”

16Mina tider ligger i dina händer,

rädda mig ur mina fienders hand,

från dem som förföljer mig.

17Låt ditt ansikte lysa över din tjänare!

Rädda mig i din nåd!

18Herre, låt mig inte komma på skam

när jag ropar till dig.

Låt i stället de gudlösa få skämmas

och lägga sig stilla i dödsriket,

19där deras lögnaktiga läppar till sist har tystnat,

dessa fräcka, som högmodigt och föraktfullt

talar mot de rättfärdiga.

20Stor är din godhet

som du har sparat åt dem som fruktar dig

och som du inför alla ger dem som tar sin tillflykt till dig.

21Du gömmer dem hos dig,

skyddade mot människors sammansvärjning,

du förvarar dem i din hydda

i trygghet mot elaka tungor.

22Välsignad vare Herren,

för han visade mig sin underbara nåd i en belägrad stad.

23Förskräckt tänkte jag: ”Jag är bortstött från dig.”

Men du hörde mina böner,

när jag ropade till dig om hjälp.

24Älska Herren, alla hans fromma.

Herren bevarar de trogna,

men dem som handlar i övermod straffar han strängt.

25Var starka, fatta mod,

alla ni som hoppas på Herren.