Psalms 132

Davids löfte, Herrens löfte

1En vallfartssång.

2Herre, kom ihåg allt lidande som David fick utstå.

Han svor en ed inför Herren,

gav ett löfte inför Jakobs Mäktige:

3”Jag vill inte gå in i mitt hus,

och jag vill inte lägga mig i min säng,

4inte tillåta mina ögon att slutas i sömn

eller mina ögonlock att tyngas av slummer,

5förrän jag funnit en plats åt Herren,

en boning åt Jakobs Mäktige.”

6Vi hörde om den^[a] i Efrata

och fann den på Jaars fält.

7Låt oss gå till hans boning,

falla ner inför hans fotpall.

8Res dig, Herre, gå till din viloplats,

du och din makts ark!

9Dina präster ska vara klädda i rättfärdighet,

dina fromma ska jubla av glädje!

10För din tjänare Davids skull,

förkasta inte din smorde.

11Herren har svurit David en ed,

som han aldrig tar tillbaka:

”Dina egna ättlingar

ska jag låta sitta på din tron.

12Om dina söner håller mitt förbund

och mina befallningar som jag ger dem,

ska även deras söner för alltid sitta på din tron.”

13För Herren har utvalt Sion,

där har han velat ha sin boning.

14”Detta är min viloplats för evigt.

Här vill jag bo, det är min önskan.

15Jag ska välsigna Sion med riklig försörjning

och mätta dess fattiga med mat.

16Jag ska klä dess präster i frälsning,

och dess fromma ska jubla av glädje.

17Här vill jag låta ett horn^[b] växa upp åt David;

jag har satt upp en lampa åt min smorde.

18Hans fiender ska jag klä i skam,

men kronan på hans huvud ska stråla.”