Psalms 39

En vädjan om Guds nåd – livet är så kort

1För körledaren, till Jedutun^[a]. En psalm av David.

2Jag sa: ”Jag ska ta mig i akt

och hålla min tunga från synd,

sätta ett lås för min mun,

så länge de gudlösa finns i min närhet.”

3Men när jag blev tyst och stum

och inte ens kunde säga det som var gott,^[b]

ökade ångesten bara inom mig.

4Mitt hjärta brände inom mig,

och ju mer jag grubblade,

desto mer brände elden.

Jag måste tala:

5”Herre, hjälp mig att inse att mitt liv har ett slut

och hur få mina dagar är,

låt mig förstå min egen förgänglighet.

6Du har gett mig en handfull dagar,

hela min livstid är ingenting för dig.

En människas liv är bara en vindfläkt. Séla

7Som en skugga går människan omkring,

hastar hit och dit för ingenting,

samlar ihop rikedomar utan att veta vem som ska få dem.

8Herre, vad har jag då att hoppas på?

Mitt hopp står till dig.

9Befria mig från alla mina synder,

låt mig inte bli hånad av dårar!^[c]

10Jag ska hålla tyst och inte öppna munnen,

för det är du som gjort detta.

11Ta bort din plåga från mig,

för jag går under av slagen från din hand.

12När du tuktar en människa för hennes synd,

gör du likt malen slut på allt som är henne kärt.

Människan är ingenting mer än en vindfläkt. Séla

13Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar!

Var inte döv för min gråt.

Jag är en gäst hos dig

och en främling, som mina förfäder.

14Vänd bort din blick från mig,

så att jag får glädjas innan jag går bort

och inte längre finns till.”