Psalms 56

Förtröstan på Gud i farans stund

1För körledaren, efter ”Den stilla, avlägsna duvan”. Av David, miktam, när filistéerna grep honom i Gat.^[a]

2Gud, var nådig mot mig!

Jag är hela tiden förföljd och förtryckt.

3Mina fiender förföljer mig dagen lång,

många strider mot mig i högmod.

4Men när jag är rädd,

förtröstar jag på dig.

5På Gud, vars ord jag prisar,

på Gud förtröstar jag,

jag är inte rädd.

Vad kan dödliga göra mig?

6De försöker alltid förvränga vad jag säger.

Alla deras planer går ut på att skada mig.

7De gör en konspiration och lägger sig på lur,

de vaktar på mina steg och vill ta mitt liv.

8Skulle de slippa undan med sin orätt?

Slå ner folken i din vrede, Gud!

9Du har hållit räkning på hur jag har irrat omkring.

Samla alla mina tårar i din säck,

du har ju antecknat dem i din bok.

10Mina fiender ska vända när jag ropar till dig.

Därför vet jag att Gud är på min sida.

11På Gud, vars ord jag prisar,

på Herren, vars ord jag prisar,

12på Gud förtröstar jag.

Jag är inte rädd,

för vad kan människor göra mig?

13Gud, jag har gett dig löften,

och jag vill ge dig tackoffer.

14För du har räddat mig undan döden och mina steg från fall.

Därför får jag vandra inför Gud i livets ljus.