Psalms 142

En förtvivlads bön

1Maskil. Av David, när han var i grottan. En bön.

2Jag ropar med hög röst till Herren,

jag ropar med hög röst till Herren

och ber om nåd.

3Jag utgjuter min klagan inför honom,

jag berättar om min nöd för honom.

4När jag är färdig att ge upp,

vet du hur jag har det.

På den väg jag går

har de lagt ut snaror för mig.

5Se, vid min sida finns ingen som bryr sig om mig.

Jag har ingenstans att fly, och ingen frågar efter mig.

6Jag ropar till dig, Herre, jag säger:

”Du är min tillflykt,

min del i de levandes land.”

7Lyssna till mitt rop,

för jag är förtvivlad.

Rädda mig från mina förföljare,

för de är starkare än jag.

8För mig ut ur mitt fängelse,

så att jag kan prisa ditt namn.

Då kommer de rättfärdiga att samlas kring mig,

för du har varit god mot mig.