Psalms 107

Femte boken

(107—150)

Psalm 107

Tacksamhet och lovprisning till Herren

1Prisa Herren, för han är god,

hans nåd består för evigt.

2Så ska de säga som Herren har friköpt,

de som han har befriat ur fiendens våld,

3samlat från länderna,

från öster och väster, från norr och söder.

4De irrade omkring i öknen, i ödemarken,

utan att finna någon boplats.

5De var hungriga, törstiga,

och deras liv tynade bort.

6De ropade till Herren i sin nöd,

och han befriade dem ur deras trångmål.

7Han förde dem till den rätta vägen,

till en plats där de kunde bo.

8De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

9Han gav vatten till den törstige

och den hungriges själ mättade han med sitt goda.

10Där fanns de som satt i djupaste mörker,

fångna i lidandets järnbojor,

11för de hade gjort uppror mot Guds ord

och föraktat den Högstes råd.

12Därför lät han dem slita ont.

De föll, och ingen kunde hjälpa dem.

13De ropade till Herren i sin nöd,

och han räddade dem ur deras trångmål.

14Han ledde dem ut ur det djupaste mörkret

och bröt sönder deras bojor.

15De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

16Han krossar portarna av koppar

och bryter sönder järnbommarna.

17Andra var dåraktiga

och fick lida för sin upproriskhet och sina synder.

18De avskydde all mat

och närmade sig dödens portar.

19De ropade till Herren i sin nöd,

och han räddade dem ur deras trångmål.

20Han sa bara ett ord och de blev botade,

han räddade dem från graven.

21De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

22De ska frambära tack som offer,

sjunga om allt han gjort.

23Andra seglade på haven med skepp

och drev handel på de stora vattnen.

24De såg Herrens gärningar

och hans under i djupen.

25Han talade, och en stormvind blåste upp,

så att vågorna gick höga.

26De reste sig mot himlen

och störtade sedan mot djupen.

Modet svek dem i olyckan,

27och de raglade och stapplade som berusade,

och all deras vishet var borta.

28De ropade till Herren i sin nöd,

och han befriade dem ur deras trångmål.

29Han lugnade stormen

och vågorna tystnade.

30De gladde sig över att det hade blivit lugnt,

och han förde dem till den hamn dit de ville.

31De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

32De ska prisa honom när folket samlas

och lova honom i de äldstes krets.

33Han förvandlar floder till öken,

vattenkällor till torr mark

34och det bördiga landet till saltöken,

för dess invånares ondska.

35Han gör ökenlandet till sjöar

och det uttorkade landet till vattenkällor.

36Han låter de hungriga bosätta sig där

och bygga en stad att bo i.

37De sår sina åkrar,

planterar sina vingårdar

och får sedan rika skördar.

38Han välsignar dem, och de får många barn.

Han låter inte heller deras boskapshjordar minska.

39Om de blir färre, blir förödmjukade^[a]

och nedtryckta av bekymmer och sorg,

40öser han olycka över härskarna

och låter dem irra omkring i en väglös öken.

41Men han lyfter de fattiga ur deras förtryck

och låter deras familjer föröka sig som hjordar.

42De rättsinniga ser det och gläder sig,

medan all ondska måste tiga.

43Den som är vis bör lägga detta på minnet

och tänka på Herrens nådegärningar.