Psalms 137

Vid Babels floder

1Vid Babylons floder satt vi och grät,

när vi tänkte på Sion.

2Vi hängde upp våra harpor i pilträden,

3för de som höll oss fångna bad oss sjunga,

våra förtryckare^[a] krävde glädjesånger av oss:

”Sjung för oss en sång från Sion!”

4Men hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång

i ett främmande land?

5Om jag glömmer dig, Jerusalem,

så låt min högra hand glömma att spela^[b].

6Låt min tunga fastna i gommen,

om jag inte tänker på Jerusalem

som min största glädje.

7Herre, tänk på Jerusalems dag,

hur edoméerna ropade:

”Riv ner det! Jämna det med marken!”

8Du Babylons dotter, du fördärvade,

lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.

9Lycklig är den som tar dina spädbarn

och krossar dem mot klipporna.