Psalms 22

En lidandepsalm som börjar i djupaste förtvivlan men övergår i glädje och jubel.^[a]

1För körledaren, efter ”Morgonrodnadens hind”^[b]. En psalm av David.

2Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?

Min räddning förblir långt borta,

hur förtvivlat jag än ropar.

3Min Gud, jag ropar på dagen, men du svarar inte,

på natten, men jag får ingen ro,

4och ändå är du den Helige,

till vars tron Israels lovsång stiger.

5Våra fäder satte sin tillit till dig,

de förtröstade på dig,

och du befriade dem.

6De ropade till dig och blev räddade.

De förtröstade på dig och blev aldrig besvikna.

7Men jag är en mask och inte en människa,

hånad av människor

och föraktad av folket.

8Alla som ser mig hånar mig,

de hånskrattar åt mig

och skakar på huvudet.

9”Han förlitar ju sig på Herren,

låt nu Herren gripa in och befria honom,

eftersom han älskar honom!”

10Herre, du hjälpte mig ut ur min mors liv,

du lät mig vila tryggt vid min mors bröst.

11Alltsedan min födelse är jag överlämnad åt dig,

sedan jag föddes har du varit min Gud.

12Var inte långt borta från mig

när jag är i nöd

och ingen finns som hjälper.

13Tjurar i mängd omger mig,

Bashans tjurar omringar mig.

14De kommer mot mig med öppna gap

som rovlystna, rytande lejon.

15Jag hälls ut som vatten,

och alla mina ben är ur led.

Mitt hjärta är som vax,

det smälter i mitt inre.

16Min styrka har torkat ihop som en lerskärva.

Min tunga klibbar fast i gommen,

och du lägger mig i dödens stoft.

17Hundar omger mig,

en hop onda män omringar mig.

De har genomborrat^[c] mina händer och fötter,

18och jag kan räkna varje ben i min kropp.

De ser och stirrar på mig.

19De delar mina kläder mellan sig,

och kastar lott om min klädnad.

20Herre, var inte så långt borta,

du, min styrka, skynda dig och hjälp mig!

21Rädda mig från svärdet,

mitt dyrbara liv från hundarnas våld!

22Rädda mig från lejonens gap

och från vildoxarnas horn.

Du svarar mig.^[d]

23Jag ska göra ditt namn känt för mina bröder.

Jag ska prisa dig mitt i församlingen.

24Ni som fruktar Herren, prisa honom,

ära honom, ni ättlingar till Jakob!

Bäva för honom, Israels ätt!

25Han har inte föraktat eller försmått den lidandes elände,

han har inte dolt sitt ansikte för honom,

utan hört hans rop om hjälp.

26Från dig kommer min lovsång

i den stora församlingen,

jag ska uppfylla mina löften

inför dem som fruktar dig.

27De ödmjuka ska äta och bli mätta.

De som söker Herren ska prisa honom.

Må ni få livsmod för evigt!

28Hela jorden ska minnas det och återvända till Herren,

alla folk och stammar ska tillbe honom.

29Herren tillhör riket

och han regerar över folken.

30Jordens alla rika ska tillbe honom,

böja knä inför honom,

alla de som sänks ner i stoftet,

de som inte kan hålla sig själva vid liv.^[e]

31De efterkommande ska också tjäna honom,

och de ska få höra om Herren.

32De ska komma och förkunna hans rättfärdighet

för folk som ännu inte är födda,

för detta har han gjort.