Job 9

Job svarar Bildad

1Då svarade Job:

2Visst vet jag allt detta.

Men hur kan en människa vara rättfärdig i Guds ögon?

3Om hon vill gå till rätta med honom,

kan hon då svara ens en gång av tusen?

4Han är vis och mäktig,

och vem har oskadd trotsat honom?

5Han flyttar bergen

utan att de vet om det

och störtar omkull dem i sin vrede.

6Han skakar jorden

så att den vacklar från sin plats

och får dess grundvalar att skälva.

7Han kan befalla solen att inte gå upp,

och han kan försegla stjärnorna.

8Det är bara han som kan spänna ut himlarna

och gå fram över havens vågor.

9Han har skapat Stora Björn, Orion,

Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder.^[a]

10Han gör ofattbara ting,

alltför många under för att de ska kunna räknas.

11Han far förbi mig,

men jag ser honom inte.

Han drar fram,

men jag märker det inte.

12Han griper sitt byte,

men vem kan hindra honom?

Vem vågar fråga honom:

”Vad är det du gör?”

13Gud håller inte tillbaka sin vrede.

Rahavs^[b] följe måste böja sig för honom.

14Och hur skulle jag kunna svara honom,

finna ord för att resonera med honom?

15Även om jag var rättfärdig,

skulle jag inte kunna svara.

Jag skulle bara be honom, min domare, om nåd.

16Och även om han skulle svara när jag ropar,

skulle jag inte tro att han ville lyssna på mig.

17Han krossar mig i en storm

och förökar mitt lidande utan orsak.

18Han låter mig inte hämta andan

utan fyller mig med bedrövelse.

19Om det gäller kraft är han den starkaste,

och om det gäller rättvisa,

vem törs då ifrågasätta honom?

20Även om jag vore oskyldig,

skulle min mun döma mig.

Även om jag vore klanderfri,

skulle den förklara mig skyldig.

21Jag är oskyldig

men bryr mig inte om mig själv,

jag vill inte leva längre.

22Det gör detsamma,

och därför säger jag:

”Han förgör både den oskyldige och skyldige.”

23När en olycka bringar plötslig död,

hånar han de oskyldigas förtvivlan.

24När ett land faller i de ogudaktigas händer

förblindar han dess domare.

Om det inte är han, vem är det då?

25Mina dagar rinner undan snabbare än en löpare,

de flyr bort utan att jag ser en glimt av glädje.

26De försvinner snabbt som vassbåtar,

som örnen i dykningen efter byte.

27Om jag tänkte:

”Jag ska glömma min klagan,

sluta upp med min sorg och vara glad”,

28skulle jag ändå frukta för alla mina lidanden.

För jag vet att du inte vill betrakta mig som oskyldig.

29Jag anses ändå som skyldig.

Så vad tjänar det till att försöka?

30Även om jag tvättade mig i snö

och gjorde mina händer rena med lut,

31skulle du ändå sänka mig ner i dyn,

så att till och med mina kläder skulle avsky mig.

32Han är inte en människa som jag,

så att jag kan svara honom,

och vi kunde mötas i domstol.

33Det finns ingen skiljeman,

inte någon medlare,

som har makt över oss båda.

34Om jag ändå kunde slippa rappen av hans käpp,

så att skräcken för honom inte mer skulle förfära mig.

35Då skulle jag kunna tala utan fruktan,

men nu är det inte så med mig.^[c]