Job 3

Samtal med tre vänner

(3:1—27:23)

Job förbannar att han blivit född

1Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes.

2Han sa:

3Må den dag då jag föddes bli utplånad,

och den natt då det sades: ”Ett gossebarn är fött!”

4Må den dagen vändas i mörker!

Må Gud i höjden inte bry sig om den,

och låt inget ljus lysa över den.

5Låt mörkret och den djupa skuggan göra anspråk på den

och svarta moln skugga den!

6Må den natten fångas av dunklet,

strykas bland årets dagar

och aldrig mer träda in i någon månad.

7Må den natten vara ofruktsam,

och låt inget glädjerop höras i den.

8Må den dagen förbannas av dagens besvärjare,

av dem som kan mana fram Leviatan.

9Må dess morgonstjärnor förmörkas,

låt den vänta på ljuset

och aldrig få se gryningens första strålar,

10för att den inte tillslöt dörrarna till min mors livmoder,

för att den inte lät ofärd^[a] döljas för min syn.

11Varför fick jag inte dö när jag föddes,

förgås när jag kom ut ur min mors liv?

12Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig

och bröst för att amma mig?

13Då skulle jag ha legat tyst nu,

sovit och varit stilla,

14tillsammans med kungar och världens rådsherrar,

som byggde åt sig hus som nu ligger i ruiner,

15med furstar som ägde guld,

och fyllde sina hus med silver.

16Varför grävdes jag inte ner som ett dödfött foster,

som barn som aldrig såg ljuset?

17Där rasar de onda inte mer,

och där får de uttröttade vila.

18Där har fångarna funnit ro,

de hör inte längre slavdrivarens rop.

19Små och stora är lika där,

och slaven blir fri från sin herre.

20Varför ska ljus ges åt dem som är olyckliga

och liv åt dem som är bittra i sitt innersta,

21åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer,

eller åt dem som söker efter den som efter en gömd skatt,

22som gläds och jublar och fröjdar sig

när de når graven?

23Varför ges liv åt någon,

vars väg är dold,

instängd av Gud?

24Jag kan inte äta för allt mitt suckande,

min klagan strömmar fram som vatten.

25Det som jag varit rädd för, har hänt mig.

26Jag har ingen frid, ingen stillhet och ingen vila,

bara bekymmer.