Job 17

Job uttrycker sin nöd

1Min ande är bruten,

mina dagar tar slut,

graven väntar mig.

2Sannerligen, jag är omgiven av människor som hånar mig,

mitt öga ser ständigt deras fientlighet.

3Ge mig, o Gud, en säkerhet.

Vem annars kan ge mig den?^[a]

4Du har tillslutit deras sinnen för förstånd,

och därför låter du dem inte triumfera.

5Om någon tar emot belöning för att förråda sina vänner,

ska hans barn drabbas av blindhet^[b].

6Gud har gjort mig till en visa överallt,

en som man spottar rakt i ansiktet.

7Mina ögon är skumma av sorg,

hela mitt jag är bara en skugga.

8De rättsinniga skakas över detta.

Den oskyldige reser sig mot den gudlöse.

9Den rättfärdige ska vandra vidare på sin väg,

och den som har rena händer ska bli allt starkare.

10Men försök igen, ni allesammans!

Jag ser ingen vis man bland er.

11Mina dagar är över nu, mina planer är krossade,

och krossade är också mitt hjärtas önskningar.

12De gör natten till dag,

och vid mörkrets inbrott säger de att ljuset är nära.

13Om dödsriket är det enda hem jag kan hoppas på,

bäddar jag åt mig i mörkret

14och kallar graven min far

och maskarna min mor och min syster.

15Men var finns mitt hopp?

Är det någon som kan se det?

16Ska det följa mig till dödsrikets portar?

Ska vi gå ner tillsammans i stoftet?