Job 41

1Ingen är så dum att han vågar reta den.

Vem vågar då sätta sig upp mot mig?

2Vem kan kräva att jag ska betala tillbaka något?

Allt som finns under himlen är mitt.

3Jag tänker inte tiga om dess lemmar,

styrka och sköna form.^[a]

4Vem kan klä av den dess hölje,

vem vågar närma sig den med betsel?

5Vem vågar öppna dörrarna till dess gap,

som omgärdas av dess fruktansvärda tänder?

6Sköldarna på dess rygg

sitter tätt sammanfogade, som sigill.

7De sluter så tätt intill varandra

att ingen luft kan tränga in mellan dem.

8De är fästade vid varandra, de sitter ihop,

och ingenting kan skilja dem åt.

9Dess fnysning kastar ut gnistor av ljus,

dess ögon glöder som morgonrodnadens strålar.

10Eldslågor strömmar ut ur dess mun,

gnistor skjuts ut.

11Rök kommer ur dess näsborrar,

som från en kokande gryta på elden.

12Dess andedräkt kan antända kol,

och lågor väller fram ur dess mun.

13Styrkan bor i dess nacke,

från den utgår förskräckelse.

14Dess hudveck är fasta, inte slappa,

de är orubbliga.

15Dess hjärta^[b] är hårt som sten,

ja, som en kvarnsten.

16När den reser sig drabbas de mäktiga av förfäran,

de ryggar tillbaka när den drar fram.^[c]

17Varken svärd som når den,

spjut, pil eller pansar, har någon effekt.

18Järn är som ett strå för den,

och koppar som murket trä.

19Inga pilar får den att fly.

Slungstenar är för den som agnar.

20Klubban är för den som ett halmstrå,

och den skrattar åt lansars rassel.

21Dess buk är som krukskärvor,

och den lämnar efter sig ett spår i dyn som av trösksläde.

22Den får djupet att koka som en gryta

och havet att sjuda som ett smörjelsekärl.

23Den lämnar efter sig ett gnistrande ljus,

som om djupet skulle bära silverhår.

24Dess like finns inte på jorden,

en skapelse utan fruktan.

25Den ser^[d] på allt upphöjt

och är kung över alla stolta djur.