Job 16

Job ber om tröst och uppmuntran

1Då svarade Job:

2Jag har hört allt det här förut.

Ni är eländiga tröstare allihop.

3Ska du aldrig sluta upp med att prata i vädret?

Vad är det som får dig att fortsätta?

4Men kanske skulle jag tala som ni

om våra roller var ombytta,

komma med långa utläggningar

och skaka på huvudet åt er.

5Jag skulle dock uppmuntra er, trösta,

försöka ge lindring.

6Men hur mycket jag än talar,

lindras inte min smärta.

Om jag tiger, släpper den inte.

7Han har tömt mig på all min kraft

och tagit min familj från mig.^[a]

8Du har bundit mig – och det vittnar mot mig.

Min magra gestalt anklagar mig.

9Han jagar mig och sliter sönder mig i vrede.

Han biter ihop tänderna mot mig

och sänder hätska blickar mot mig.

10De har öppnat sin mun mot mig i hån.

De slår mig på kinden

och sammangaddar sig mot mig.

11Gud har överlämnat mig åt de ogudaktiga,

kastat mig i de ondas hand.

12Jag levde lugnt och stilla,

men han bröt ner mig.

Han tog mig i nackskinnet

och krossade mig

och gjorde mig till sin måltavla.

13Hans bågskyttar omger mig,

och genomborrar skoningslöst mina njurar,

så att min galla rinner ut på marken.

14Gång på gång anfaller han mig

och rusar emot mig som en krigare.

15Jag har sytt säcktyg för min hud

och sänker ner mitt ansikte^[b] i stoftet.

16Mitt ansikte är rött av gråt,

och runt mina ögon finns en djup skugga.

17Ändå är mina händer fria från våld

och min bön ren.

18Du jord, täck inte över mitt blod!

Låt mitt rop aldrig läggas till vila.

19Redan nu har jag mitt vittne i himlen.

Min försvarare finns där uppe i det höga.

20Mina vänner gör mig till åtlöje,^[c]

mitt öga fäller tårar inför Gud.

21Han vädjar för en människa inför Gud,

som ett människobarn vädjar för sin nästa.

22Om bara några år ska jag börja den vandring

från vilken jag aldrig återvänder.