Job 10

Job beklagar att han blivit född

1Jag är trött på livet.

Jag vill klaga öppet!

Jag ska tala ut om min innerliga bitterhet.

2Jag ska säga till Gud:

Döm mig inte,

utan låt mig få veta vad du anklagar mig för!

3Gläds du åt att förtrycka,

förkasta en som du själv har skapat,

samtidigt som du ler åt de ogudaktigas planer?

4Har du en människas ögon?

Ser du som de dödliga ser?

5Är dina dagar som den dödliges,

dina år som en människas?

6Du söker ju fel hos mig,

letar efter mina synder,

7fastän du vet att jag inte är skyldig.

Det finns ingen räddning ur din hand.

8Du har skapat mig och allt i mig med dina händer,

och ändå bryter du ner mig.

9Tänk på att du formade mig som lera.

Vill du nu låta mig återvända till stoft igen?

10Du tömde ut mig som mjölk

och lät mig stelna som en ost.

11Du klädde mig i hud och kött

och band mig samman med ben och senor.

12Du gav mig livet

och var nådig mot mig,

min ande bevarades genom din omsorg.

13Men detta hade du i sinnet,

jag visste dina tankar:

14om jag syndade,

skulle du vakta på mig

och aldrig befria mig från min skuld.

15Ve mig om jag är skyldig!

Och om jag är oskyldig

kan jag ändå inte lyfta mitt huvud.

Jag är full av skam och inser mitt elände.

16Om jag försöker resa mig från marken,

rusar du på mig snabbt som ett lejon

och låter mig känna av din förunderliga makt.

17Du skaffar nya vittnen mot mig,

öser över mig din ständigt växande vrede

och låter nya härar anfalla mig.^[a]

18Varför lät du mig då komma ut ur moderlivet?

Varför fick jag inte dö innan någon såg mig?

19Då hade jag varit som om jag aldrig hade funnits,

jag skulle ha burits direkt från moderlivet till graven.

20Mina dagar är ju korta.

Låt mig få vara i fred,

så att jag kan få ett kort ögonblick av glädje,

21innan jag går till landet utan återvändo,

till det djupaste mörkrets land,

22till ett land av mörkaste natt, djupaste skugga och förvirring,

där ljuset är likt mörker.