Jobs slutliga försvarstal
1Job fortsatte sitt tal:
2Så sant som Gud lever,
han som har berövat mig min rätt,
den Väldige, som har bedrövat min själ,
3så länge jag har liv i mig,
och medan min ande från Gud ännu är i mig,
4ska mina läppar inte tala något ont
och min tunga inte ljuga.
5Jag kommer aldrig att hålla med om att ni har rätt.
Ända till min död ska jag hävda min oskuld.
6Jag håller fast vid min rättfärdighet,
jag släpper den inte.
Mitt samvete ska inte anklaga mig för något så länge jag lever.
7Må min fiende stå som ogudaktig
och min motståndare som orättfärdig.
8Men vilket hopp har den gudlöse,
när hans liv skärs av,
när Gud berövar honom livet?
9Kommer Gud att lyssna till hans klagan
när nöden kommer över honom?
10Finner han sin glädje i den Väldige?
Kan han ropa till Gud när som helst?
11Jag ska undervisa er om Guds kraft
och inte dölja den Väldiges vägar.
12Ni har själva sett det.
Varför då allt detta meningslösa prat?
13Detta är det öde som väntar den ogudaktige,
det arv våldsmannen får av den Väldige:
14Hur många barn han än får kommer de alla att dö genom svärd,
hans avkomlingar ska aldrig ha tillräckligt att äta.
15De som överlever honom kommer att dö av pest,
och inga änkor håller någon dödsklagan.
16Om han än öser upp silver som vore det grus
eller samlar kläder som lerhögar,
17kommer allt detta att tillfalla den rättfärdige,
och den oskyldige får ta hand om hans silver.
18Hans hus är som en mals kokong,
som en hydda byggd av en väktare.
19Nu går han till sängs rik, men sedan inte mer.
När han slår upp sina ögon igen är allt borta.
20Fasor övermannar honom som en flod,
och stormen rycker bort honom i natten.
21Östanvinden för bort honom,
sveper iväg honom från hans plats.
22Den kastar sig mot honom utan förbarmande,
och han måste fly för dess kraft.
23Man klappar hånfullt i händerna
och visslar åt honom från den plats där han bott.