Elihu talar om Guds makt
1Mitt hjärta bävar för detta,
det slår häftigt inom mig.
2Hör, hör dundret av hans stämma,
dånet ur hans mun!
3Han låter det rulla fram över himlen
och sänder sina blixtar till jordens ändar.
4Sedan ryter dånet,
hans majestäts väldiga stämma.
Han sparar ingenting
när han låter sin stämma höras.
5Hans röst dånar oerhört,
han gör under som övergår vårt förstånd.
6Han befaller snön att falla ner på jorden
och regnet att ösa ner.
7Då stoppar han människans arbete,
så att alla ska kunna se hans verk.
8Djuren gömmer sig
och stannar i sina hålor.
9Stormen kommer ut från sin boplats
och kylan sprids med vindarna.
10När Gud blåser bildas is,
de vida vattnen fryser till.
11Han fyller molnen med fukt
och sprider ut sina blixtar genom dem.
12De virvlar runt åt alla håll,
så som han vill,
de utför hans befallningar på hela jorden.
13Han sänder dem som straff,
eller för att på jorden visa sin nåd.
14Lyssna nu, Job, stanna upp
och tänk på Guds under!
15Vet du hur Gud styr dem
och hur han får blixtarna att skjuta fram ur molnen?
16Förstår du dig på molnens balans,
den Allvetandes under?
17När du lider av hettan i de kläder du bär,
och marken blir stilla i sunnanvinden,
18kan du då, så som han gör, breda ut molnen,
hårda och blanka som spegeln?
19Lär oss vad vi ska säga till honom!
I det mörker vi bor i kan vi ju inte föra vår talan.
20Går det att meddela honom att jag vill tala?
Vill någon bli uppslukad levande?[a]
21Ingen kan ju se på solen,
så stark som den är,
när vinden har sopat himlen ren.
22Norrifrån kommer en gyllene glans,
det är Gud i hans skrämmande majestät.
23Vi kan aldrig nå fram till den Väldige;
han är upphöjd i styrka,
rättvisa och stor rättfärdighet
och kan inte kränkas.
24Därför fruktar människor för honom.
Är det inte de som är visa i sina hjärtan som han ser?[b]