Job 7

Job frågar Gud

1En trältjänst är människans tid på jorden.

Är inte hennes dagar som daglönarens dagar?

2Som en slav väntar hon på kvällsskuggan,

som en daglönare som ser fram mot lönen.

3Så har jag fått på min lott månader av elände

och ångestfyllda nätter.

4När jag går och lägger mig, tänker jag:

”Om jag ändå fick stiga upp!”

Natten går,

och jag kastar mig oroligt av och an ända till gryningen.

5Min kropp är täckt av maskar och skorv.

Huden spricker av variga sår.

6Mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole,

de slutar i hopplöshet.

7Tänk på att mitt liv är som en vindfläkt,

mina ögon får inte mer se det goda.

8Man ser mig ännu, men inte länge till.

Din blick söker mig, men jag finns inte mer.

9Som ett moln löses upp och försvinner,

så ska den som går ner i dödsriket inte komma tillbaka

10och aldrig mer återvända till sitt hem,

ej heller känner hans plats till honom mer.

11Därför kan jag inte hålla tyst,

jag måste få tala ut min ångest,

klaga i min själs förtvivlan.

12Är jag Havet eller havsodjuret Tannin,

så att du måste bevaka mig så?

13Om jag tänker: ”Min bädd ska trösta mig,

min viloplats ska ge mig lindring i mitt elände”,

14skrämmer du mig med drömmar

och förfärar mig med syner.

15Jag skulle föredra att bli strypt och dö,

hellre än att fortsätta med denna kropp.

16Jag avskyr att leva.

Lämna mig ifred, mitt liv är meningslöst!

17Vad är då en människa,

eftersom du gör så stor sak av henne

och ger henne så mycket uppmärksamhet,

18synar henne varje morgon

och prövar henne varje ögonblick av dagen?

19Kan du inte vända blicken från mig en stund,

lämna mig ensam så jag åtminstone får svälja min saliv?

20Har min synd skadat dig,

du mänsklighetens bevakare?

Varför har du valt mig till måltavla?

Har jag blivit en börda för dig?^[a]

21Varför förlåter du inte min synd

och utplånar min missgärning?

Snart kommer jag ändå att ligga i stoftet,

och när du letar efter mig,

finns jag inte mer.