Job 30

1Men i dag hånas jag av män som är yngre än jag,

vilkas fäder jag inte ens skulle ha godkänt som mina fårhundar.

2Vad har jag för nytta av deras styrka

när de saknar livskraft?

3De är märkta av nöd och hunger

och har drivits ut i öknar och vildmarker.^[a]

4Där ute plockar de saltört bland snåren,

deras föda är ginströtter.

5De är utstötta från samhällets gemenskap,

och man skriker till dem som till tjuvar.

6Nu bor de i torra raviner,

i jordhålor och skrevor i bergen.

7De skriker bland snåren

och tränger sig samman under buskarna.

8De är ättlingar till dårar, utan namn,

utjagade ur landet.

9Deras söner hånar mig nu,

jag blir en visa, ett ordspråk för dem.

10De föraktar mig

och vill inte komma i närheten av mig,

och de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet.

11Nu när Gud har lossat strängen på min pilbåge och slagit mig,

tar de avstånd från all hänsyn till mig.

12Från höger attackeras jag av slöddret,

de lägger fällor för mig,

de banar väg för mitt fördärv.

13De river upp min väg

och vill få mig ruinerad,

utan hjälp från andra.

14De kommer som genom en bred bräsch,

de väller fram mellan ruinerna.^[b]

15Fasor väller över mig,

min ära rycks bort som med en vind,

min räddning försvinner som ett moln.

16Mitt innersta töms i mig,

lidandets dagar griper tag i mig.

17Om natten genomborras mina ben,

den gnagande smärtan finner ingen vila.

18Kraftfullt griper han tag i min klädnad,

håller fast mig i kragen,^[c]

19kastar ner mig i smutsen,

och jag blir som stoft och aska.

20Jag ropar till dig, men du svarar mig inte.

Jag står upp, men du bara ser på mig^[d].

21Du vänder dig grymt mot mig

och ansätter mig med stor makt.

22Du kastar iväg mig i vinden och låter mig rida på den,

du upplöser mig i stormen.

23Jag vet att du vill föra mig till döden,

till den plats där allt levande samlas.

24Man lyfter inte handen mot en hjälplös

som ropar på hjälp i sin nöd.

25Grät jag inte över dem som hade problem,

var jag inte bekymrad för de fattiga?

26Jag hoppades på det goda,

men det onda kom.

Jag väntade på ljus,

men mörkret kom.

27Oron kokar i mitt inre, jag finner ingen ro,

lidandets dagar möter mig.

28Jag är mörk,

men inte av solens strålar.^[e]

Jag reser mig upp i folksamlingen

och ropar på hjälp.

29Jag har blivit schakalers bror

och berguvars vän.

30Min hy är svart och flagnar av,

min kropp hettar av feber.

31Mitt harpospel är klagan

och mitt flöjtspel gråt.