Job 29

Jobs sista tal

1Job fortsatte sitt tal:

2Jag längtar tillbaka till månader som gått,

när Gud vakade över mig,

3när hans lampa sken över mig,

när jag vandrade i hans ljus genom mörkret,

4när jag var i min krafts tid,

när Guds vänskap fanns i mitt hus,

5när den Väldige alltid var med mig,

när mina barn fanns runt omkring mig

6när jag vadade i grädde,

och ur klippan rann floder av olja fram åt mig.

7På den tiden när jag gick ut till stadsporten

och intog min plats på torget,

8såg de yngre mig och gick åt sidan,

och de äldre reste sig av respekt för mig.

9Furstar valde att inte yttra sig

och satte handen för munnen.

10Furstarnas röst tystnade,

och deras tunga fastnade i gommen.

11Alla som lyssnade till mig talade väl om mig,

alla som hörde mig stämde in i vad jag sa,

12för jag räddade den fattige som ropade,

och den faderlöse, som inte hade någon som hjälpte.

13Den döende välsignade mig,

och jag fick änkan att sjunga av glädje.

14Rättfärdigheten var den dräkt jag tog på mig,

och rättvisan min mantel och huvudbonad.

15Jag var den blindes ögon

och den lames fötter.

16Jag var en far för de fattiga

och tog mig an den okändes sak.

17Jag krossade käkarna på illgärningsmannen

och ryckte rovet från hans tänder.

18Jag tänkte:

”Jag ska dö stilla och lugnt i mitt eget bo,

mina dagar ska bli många som sandkornen.

19Min rot når till vatten,

nattens dagg vilar på mina grenar.

20Min ära förnyas,

och bågen i min hand förblir ny.”

21Förväntansfullt lyssnade man till mig då,

väntade tyst på mina råd.

22När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga,

för mina ord föll väl för dem.

23De väntade på mig som på regn

och drack törstigt in varje ord som vårregn.

24När jag log mot dem,

trodde de det knappt,

men när mitt ansikte lyste

fick de nytt mod.^[a]

25Jag valde en väg åt dem

och satt som deras hövding.

Jag levde som en kung bland sina trupper

och var som en tröstare för dem som sörjde.