Isaiah 51

Herrens löfte till Israel

1”Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet,

ni som söker Herren!

Tänk på den klippa ni blev uthuggna ur,

och gruvan ur vilken ni har grävts fram.

2Tänk på er far Abraham,

och Sara, som födde er.

När jag kallade honom var han bara en,

men när jag välsignat honom blev han många.

3Herren tröstar Sion

och känner medlidande med dess ruiner.

Han gör dess öken lik Eden,

dess ödemark lik Herrens trädgård.

Fröjd och glädje ska finnas där,

tacksägelse och lovsång.

4Lyssna på mig, mitt folk,

hör noga på, mitt folk!

Från mig ska lagen utgå,

min rätt ska vara ett ljus för folken.

5Min rättfärdighet närmar sig,

min frälsning är på väg.

Mina armar ska skaffa rätt åt folken.

Fjärran länder ska vänta på mig

och hoppas på min makt.

6Se upp mot himlen

och ge akt på jorden där nere.

Himlen ska försvinna som rök,

jorden ska nötas ut som en klädnad

och dess invånare dö som mygg.

Men min räddning ska vara i evighet.

Min rättfärdighet ska aldrig svika.

7Hör på mig, ni som känner rättfärdigheten

och som gömmer min lag i era hjärtan!

Var inte rädda för människors hån,

frukta inte deras förolämpningar.

8Mal ska äta dem som kläder

och larver äta dem som ylle.

Men min rättfärdighet varar för evigt,

och min räddning i alla kommande generationer.”

9Vakna, vakna,

klä dig med styrka, du Herrens arm!

Vakna upp som i forna dagar,

i gångna tider.

Var det inte du som slog Rahav i stycken,

du som genomborrade havsodjuret?

10Var det inte du som torkade ut havet,

det stora djupets vatten,

och gjorde en väg i havsdjupet

där det befriade folket kunde gå över?

11De som Herren friköpt ska återvända

och komma till Sion med jubel,

krönta med evig glädje.

De får fröjd och glädje,

sorg och suckan flyr.

12”Jag, jag är den som tröstar er.

Varför är du rädd för dödliga människor,

de som bara är som gräs?

13Varför glömmer du Herren, din Skapare,

han som spände upp himlen

och lade jordens grund?

Du lever i ständig skräck

för förtryckarens vrede.

Han står redo att förgöra dig,

men vad blir det av förtryckarens vrede?

14Snart blir fången befriad.

Han ska inte dö och läggas i graven,

inte heller ska han sakna bröd.

15Jag är Herren, din Gud,

som rör upp havet,

så att vågorna dånar,

han som heter härskarornas Herre.

16Jag har lagt mina ord i din mun

och gömt dig i min skyddande hand,

jag spände upp himlen

och lade jordens grund,

och till Sion sade jag:

’Du är mitt folk.’ ”

17Vakna, vakna,

res dig Jerusalem,

du som av Herrens hand

fått dricka hans vredes bägare,

tömma berusningens bägare i botten,

den som fick dig att ragla.

18Ingen av de söner hon fött

kunde leda henne,

ingen av dem hon fostrat

kunde ta henne vid handen.

19Dubbel olycka har blivit ditt öde –

vem kan trösta dig? –

förödelse och undergång, hungersnöd och svärd.

Vem^[a] kan ha medlidande med dig?

20Dina söner har dukat under

och ligger på gatorna,

som antiloper fångade i nät,

som berusade av Herrens vrede

och din Guds straff.

21Men hör nu här, du plågade,

du som är berusad, fast inte av vin.

22Så säger din Herre, Herren, din Gud,

som försvarar sitt folk:

”Jag tar ur din hand denna bägare

som fick dig att ragla.

Du ska inte längre behöva dricka ur den,

ur min vredes bägare.

23Jag ska sätta den bägaren

i händerna på dem som plågade dig

och sa till dig:

’Lägg dig, så att vi kan gå över dig.’

De gjorde din rygg till mark

och till en gata att gå på.”