Isaiah 5

Sången om Herrens vingård

1Nu vill jag sjunga en sång om min älskade,

en sång om min älskade och hans vingård.

Min älskade hade en vingård

på en bördig kulle.

2Han plöjde upp den,

tog bort all sten

och planterade vin av allra bästa slag.

Han byggde ett vakttorn

och högg ut ett presskar.

Sedan förväntade han sig goda druvor,

men vingården gav dåliga.

3”Ni Jerusalems invånare och Juda män,

döm nu mellan mig och min vingård!

4Vad hade man kunnat göra mer för den

än vad jag redan har gjort?

Jag förväntade mig goda druvor,

men den gav dåliga.

5Jag ska nu låta er veta

vad jag tänker göra med min vingård:

Jag ska ta bort dess stängsel,

så att den blir ödelagd.

Jag ska riva ner dess mur,

så att den blir nertrampad.

6Jag ska låta den bli fördärvad,

och den ska inte beskäras eller hackas,

utan tistlar och törnen ska få växa fritt.

Jag ska befalla molnen att inte sända regn över den.”

7Härskarornas Herres vingård är Israel

och Judas folk den plantering han älskade.

Han väntade sig rätt,

men fann i stället orättvisa,

han väntade sig rättfärdighet men hörde bara nödrop.

8Ve er som skaffar hus efter hus

och lägger fält till fält,

så att det inte längre finns någon plats kvar,

och ni blir de enda som bor i landet.

9Men detta har jag hört från härskarornas Herre:

”Många hus ska sannerligen ligga öde,

stora och fina, men utan invånare.

10En vingård på tio plogland

ska inte ge mer än en knapp tunna vin,

och av det utsäde som sås

ska man bara få en tiondel tillbaka.”

11Ve dem som går upp tidigt på morgonen

för att jaga efter starka drycker

och sitter till långt fram på nätterna,

berusade av vin!

12I deras dryckesfester hörs cittra, harpa, puka och flöjt,

och där finns vin.

Men Herrens verk ser de inte,

vad han gör bryr de sig inte om.

13Därför ska mitt folk föras bort i fångenskap,

för de är utan förstånd.

Dess stormän ska dö av hunger,

och dess larmande hop ska tyna bort av törst.

14Därför vidgar dödsriket sitt gap

och spärrar upp sin mun utan gräns,

och dit ner störtar stadens förnämsta,

liksom den larmande hopen som nu jublar där.

15Då böjs människan ner,

mänskligheten förödmjukas,

de högmodigas blick förödmjukas.

16Men härskarornas Herre är upphöjd i sin dom,

Gud, den Helige, visar sig helig i sin rättfärdighet.

17Då ska lammen beta som på sin egen betesmark,

fåren finna sin föda bland ruiner efter de rika.^[a]

18Ve dem som drar med sig överträdelser med lögnens band

och synd som med vagnsremmar,

19dem som säger:

”Låt honom skynda sig

och snabbt utföra sitt verk,

så att vi får se det.

Låt det närma sig och komma,

som Israels Helige har beslutat,

så att vi får veta det!”

20Ve dem som kallar ont för gott

och gott för ont,

som gör mörker till ljus och ljus till mörker,

surt till sött och sött till surt!

21Ve dem som är visa i sina egna ögon

och betraktar sig själva som kloka!

22Ve dem som är hjältar i att dricka vin

och skickliga att blanda drycker!

23De tar mutor för att frikänna den skyldige

och vägrar den rättfärdige hans rätt.

24Som eldslågan förtär hö

och som halm sjunker ihop i elden,

så ska deras rot ruttna

och deras blommor flyga iväg som stoft,

för de har förkastat härskarornas Herres lag

och föraktat ordet från Israels Helige.

25Det är därför Herrens vrede

har flammat upp mot hans folk,

och han har sträckt ut sin hand för att slå det.

Bergen darrar,

och döda kroppar ligger som avfall på gatorna.

Men trots detta upphör inte hans vrede,

utan hans hand är fortfarande utsträckt.

26Han reser ett banér för folken långt borta

och lockar dem från jordens ände.

Och se, de kommer fort, med hast.

27Ingen blir trött eller stapplar,

ingen slumrar eller sover.

Inget bälte kring någons höfter lossnar,

ingen skorem går av.

28Deras pilar är vassa

och deras bågar spända.

Hästarnas hovar är som av flinta,

och vagnshjulen viner som vinden.

29De ryter som lejon, som unga lejon,

och griper morrande tag i sitt byte

och släpar bort det,

utan att någon kan rädda det.

30Den dagen ska det rytas mot dem

som när havet ryter.

Ser man ut över landet

är där mörker och nöd,

och ljuset förmörkas av moln.