Jeremiah 51

1Så säger Herren:

”Jag ska väcka upp

en våldsam storm mot Babylon

och mot Lev Kamajs invånare.^[a]

2Jag ska sända främlingar till Babylonien,

för att tröska det och rensa landet.

De ska komma från alla håll

på olyckans dag.

3Bågskytten ska spänna sin båge

och brösta sig i sitt pansar.^[b]

Skona inte dess unga män,

vig hela dess här åt förintelse.

4Slagna ska de falla i kaldéernas land,

genomborrade på dess gator.

5Israel och Juda har inte övergetts

av sin Gud, härskarornas Herre,

men deras land är fyllt med skuld

mot Israels Helige.

6Fly från Babylonien!

Spring för livet,

så att straffet för deras synd inte drabbar er också!

För nu är tiden inne för Herrens hämnd,

han ska ge igen för vad de gjort.

7Babylon var en guldbägare i Herrens hand,

den gjorde hela jorden drucken.

Folken drack dess vin

och därför blev de som galna.

8Men plötsligt har Babylon fallit och krossats.

Gråt över det!

Hämta balsam för dess sår,

kanske kan det läkas.

9’Vi har försökt bota Babylon,

men hon kunde inte botas.

Lämna henne! Låt oss ge oss av

var och en till sitt land,

för domen över Babylon når upp till himlen,

den räcker ända upp till skyarna.’

10’Herren har skaffat rättvisa för oss.

Kom, låt oss berätta i Sion

vad Herren, vår Gud, har gjort.’

11Vässa pilarna,

ta upp sköldarna!^[c]

Herren har uppviglat de mediska kungarna,

eftersom hans plan är att förgöra Babylon.

Detta är Herrens hämnd, hämnden för hans tempel.

12Höj banéret mot Babylons murar!

Skärp bevakningen!

Sätt ut vakter,

arrangera bakhåll!

För Herren ska genomföra

vad han beslutat

och talat mot Babylons invånare.

13Du som bor vid många vatten

och är rik på många skatter:

nu har slutet kommit för dig,

tiden är inne för dig att bli avklippt.

14Härskarornas Herre har svurit vid sig själv:

Jag ska fylla dig med människor,

som med en svärm av gräshoppor,

och de ska höja ett segerrop mot dig.

15Han gjorde jorden i sin makt

grundade världen i sin vishet,

och med sin kunskap spände han ut himlarna.

16När han låter sin röst höras

dånar himlens vatten,

han får molnen att stiga upp

från jordens ände.

Han sänder blixtar med regnet

och för ut vinden ur dess förråd.

17Varje människa står där som en dåre,

utan förstånd.

Guldsmeden har svikits av sin gudabild,

för hans gjutna avgudar är falska

och inget liv finns i dem.

18De är meningslösa föremål som bara blir till åtlöje.

När de granskas förintas de.

19Men sådan är inte han, Jakobs andel.

Han har format allt,

också sin arvedels stam.

Härskarornas Herre är hans namn.

20Du är min hammare och mitt stridsvapen.

Med dig krossar jag folk,

med dig förintar jag riken,

21med dig krossar jag häst och ryttare,

med dig krossar jag vagn och kusk,

22med dig krossar jag man och kvinna,

med dig krossar jag gammal och ung,

med dig krossar jag yngling och jungfru,

23med dig krossar jag herde och hjord,

med dig krossar jag bonde och oxar,

med dig krossar jag ståthållare och styresmän.

24Men nu ska jag inför era ögon vedergälla Babylon och alla Kaldéens invånare allt ont som de gjort mot Sion, säger Herren.

25För se, jag har vänt mig mot dig, du fördärvets berg, säger Herren,

du hela jordens fördärvare.

Jag ska lyfta min hand mot dig,

dra ner dig från klipporna och göra dig till ett förbränt berg.

26Från dig ska ingen ta

vare sig hörnsten eller grundsten,

för du ska läggas öde för all framtid, säger Herren.

27Höj ett banér på jorden,

stöt i horn bland folken!

Avskilj folken till strid mot Babylon,

sammankalla rikena mot det,

Ararat, Minni och Ashkenas,

och utse en befälhavare mot det!

Skaffa fram hästar

som svärmar av gräshoppor!

28Avskilj folken till strid mot det, Mediens kungar,

deras ståthållare och alla landets styresmän

och alla de områden som de härskar över.

29Jorden darrar och bävar,

för allt som Herren har planerat

mot Babylonien låter han nu ske:

Att ödelägga landet Babylonien

så att ingen kan bo där.

30Dess krigare strider inte längre.

De sitter i sina fästningar,

de har förlorat sin kraft

och blivit som kvinnor.

Man har satt eld på bostäderna

och krossat bommarna.

31Löpare följer efter löpare

budbärare efter budbärare,

från alla håll,

med rapporter till kungen av Babylonien

att hela hans stad är intagen,

32flodövergångarna är erövrade,

sumpmarkerna^[d] brinner

och armén har gripits av panik.”

33För så säger härskarornas Herre, Israels Gud:

”Dotter Babylon är som en stampad tröskplats,

och snart ska tröskningen börja.”

34”Nebukadnessar, kungen av Babylonien,

har uppslukat mig

och tömt ut mig,

han har ställt undan mig som ett tomt kärl.

Han har svalt mig som ett havsodjur,

fyllt sin buk med mina läckerheter

och sedan kastat ut mig.

35Må det våld som drabbat mig

komma över Babylon,”

säger Sions invånare,

”må mitt blod komma över Kaldéens invånare,”

säger Jerusalem.

36Därför säger Herren så:

”Jag ska vara din försvarare

och åta mig att utkräva hämnd för din räkning.

Jag ska låta Babylons hav torka ut,

dess källa sina.

37Babylon ska bli en ruinhög,

ett tillhåll för schakaler,

en kuslig ödemark där ingen kan bo.

38De ryter tillsammans som lejon,

morrar som lejonungar.

39Men jag ska ordna en fest för dem

och få dem att dricka sig så fulla

att de blir medvetslösa

och aldrig mer vaknar ur sin sömn, säger Herren.

40Jag ska leda dem till slakt,

som lamm, baggar och bockar.

41Ack! Sheshak^[e] har fallit,

det som var hela världens stolthet har erövrats.

Ack, Babylons öde väcker fasa bland folken!

42Babylon har dränkts av havet,

översvämmats av brusande vågor.

43Dess städer har lagts öde,

och blivit ett torrt ökenland

där ingen kan bo

och som ingen ens passerar.

44Jag straffar Bel i Babylon

och drar upp allt ur hans gap

som han har slukat.

Folken ska inte längre strömma till honom.

Också Babylons murar faller.

45Ge er av därifrån, mitt folk!

Fly för livet,

undan Herrens flammande vrede.

46Men grips inte av panik,

låt er inte skrämmas av rykten som hörs i landet.

För ett rykte kommer det ena året,

ett annat året därpå, rykten om våld i landet

och om härskare som står mot härskare.

47Det ska komma en tid

när jag ska straffa Babylons avgudar.

Hela landet ska få stå med skam

och alla ligga där döda.

48Himmel och jord och allt som finns där

ska jubla över Babylons fall,

när förgörarna anfaller norrifrån, säger Herren.

49Babylon måste falla

för alla deras skull som dödats i Israel,

så som dödade har fallit

över hela jorden för Babylons skull.

50Ni som lyckats undkomma svärdet,

ge er av! Stanna inte kvar!

Kom ihåg Herren i fjärran land,

tänk på Jerusalem!”

51”Vi är vanärade, vi blir hånade,

skam täcker våra ansikten,

för främlingar har trängt in

i de heliga platserna i Herrens hus.”

52”Den tiden ska komma, säger Herren,

då jag ska straffa Babylons avgudar,

och över hela landet ska de sårade klaga.

53Även om Babylon nådde upp till himlen

och gjorde sig en hög och ointaglig befästning,

så skulle förgörarna från mig ändå nå dit, säger Herren.

54Klagorop hörs från Babylon,

förödelsen i kaldéernas land är stor.

55Herren förstör Babylon,

han tystar ner dess väldiga larm.

Vågorna brusar som stora vatten,

de låter sitt dån höras.

56Förgöraren kommer mot Babylon.

Hjältarna tas till fånga,

och deras bågar krossas.

För Herren är en hämndens Gud,

han vedergäller fullt ut.

57Jag ska låta dess furstar, visa män,

ståthållare, styresmän och soldater dricka sig så druckna

att de faller i en evig sömn för att aldrig vakna upp igen,

säger Konungen, vars namn är härskarornas Herre.”

58Så säger härskarornas Herre:

”Babylons breda mur

ska jämnas med marken

och dess höga portar ska brännas upp.

Folken har slitit ut sig för ingenting,

deras mödor har bara blivit bränsle åt lågorna.”

59Detta bud gav profeten Jeremia till Seraja, son till Neria och sonson till Machseja, när Seraja gick med Sidkia, kungen i Juda, till Babylonien i dennes fjärde regeringsår. Seraja var kvartersmästare. 60Jeremia skrev ner i en bokrulle allt det onda som skulle komma över Babylon, allt det som står skrivet om Babylon. 61Jeremia sa till Seraja: ”När du kommer till Babylon, ska du läsa upp allt detta. 62Du ska säga: ’Herre, du har själv sagt att du ska förgöra denna plats, så att ingen ska bo där mer, varken människa eller djur, utan den ska läggas öde för alltid.’ 63När du har läst färdigt ur bokrullen, ska du binda fast en sten vid den, kasta den i floden Eufrat 64och säga: ’Så här ska Babylon sjunka och aldrig mer komma upp igen, på grund av det onda jag ska låta komma över det.’ ”

Här slutar Jeremias budskap.