Folkets och Jerusalems straff
1Herren sa till mig: ”Inte ens om Mose och Samuel stod inför mig skulle jag känna något för detta folk. Låt dem försvinna ur min åsyn och gå! 2Och om de frågar dig: ’Vart ska vi gå?’ säg då till dem: ’Så säger Herren:
Den som är bestämd att dö, till döden.
Den som ska dö genom svärd, till svärdet.
Den som ska svälta, till hungersnöd.
Den som ska tillfångatas, till fångenskap.’
3Jag ska låta dem drabbas av fyra olika plågor, säger Herren – av svärd som dödar, hundar som släpar bort och himlens fåglar och markens djur som äter upp och gör slut på dem. 4Jag ska göra dem till ett skräckexempel för alla riken på jorden på grund av det som Manasse, Hiskias son och kung över Juda, gjort i Jerusalem.
5Vem kommer att tycka synd om dig, Jerusalem?
Vem kommer att gråta för din skull?
Vem kommer att ens fråga om allt är väl med dig?
6Du har förkastat mig, säger Herren,
och vänt mig ryggen.
Därför har jag lyft min hand mot dig
för att krossa dig.
Jag är trött på att visa medlidande.
7Jag kastar dem med kastskovel
vid landets portar.
Jag gör dem barnlösa
och förgör mitt folk,
för de har inte vänt om från sina vägar.
8Deras änkor blir inför mig
fler än sandkornen i havet.
Mitt på dagen sänder jag inkräktare
mot de unga männens mödrar.
Ångest och förskräckelse
låter jag plötsligt komma över dem.
9En kvinna som har sju söner
sjunker ihop och ger upp andan.
Hennes sol har gått ner
medan det fortfarande är dag,
hon har drabbats av skam och vanära.
De av dem som överlever
ska jag överlämna åt deras fienders svärd, säger Herren.”
Jeremias klagan inför Herren
10”Ve mig, min mor, att du födde mig,
en man som orsakar strid och oenighet
i hela landet!
Jag har varken lånat
eller lånat ut pengar,
men ändå förbannar alla mig.”
11Herren sa:
”Jag ska befria dig och låta det gå dig väl.
Jag ska sannerligen få dina fiender
att be med dig i nödens och olyckans tid.[a]
12Kan man bryta sönder järn,
järn från norr, eller koppar?
13Dina rikedomar och skatter
ska jag utlämna för plundring,
utan betalning,
på grund av alla dina synder
överallt i ditt land.
14Jag ska låta dig föras som slav
till dina fiender i ett land
som du inte känner.
Min vrede brinner som eld mot er.”
15Herre, du vet detta.
Tänk på mig, ta dig an mig,
låt hämnd drabba mina förföljare.
Du som är långmodig,
ta inte bort mig.
Tänk på att det är för din skull
jag får lida förakt.
16Jag fann dina ord och åt dem.
Ditt ord blev mitt hjärtas glädje och fröjd,[b]
för jag är uppkallad efter ditt namn,
Herre, härskarornas Gud.
17Jag har inte fått glädjas i goda vänners sällskap,
inte roat mig.
Eftersom din hand legat över mig,
har jag suttit ensam,
och din vrede har uppfyllt mig.
18Varför måste jag ständigt lida,
varför kan inte mitt sår läkas?
Det vill inte läka.
Du har blivit för mig som en sinande bäck,
som vatten man inte kan lita på.
19Därför säger Herren:
”Om du vänder om
ska jag återupprätta dig,
och du får tjäna mig.
Om du talar värdigt, inte ovärdigt,
ska du få vara min talesman.
Folk ska återvända till dig,
men du får inte gå tillbaka till dem.
20Jag ska göra dig till en mur för detta folk,
till en befäst kopparmur.
De ska anfalla dig
men inte kunna besegra dig,
för jag är med dig
för att befria och rädda dig, säger Herren.
21Jag ska rädda dig ur de ondas makt
och befria dig ur de grymmas grepp.”
Footnotes
- 15:11 Grundtexten är svårtolkad. Enligt bl.a. Septuaginta är det fortfarande Jeremia som talar och inte Herren. Innebörden blir då ungefär: Ändå är det så, Herre, att för deras bästa har jag stått inför dig i tider av deras nöd och olycka och bett för fienden.
- 15:16 I Septuaginta är början av versen en fortsättning på föregående vers: av dem som föraktar dina ord. Utplåna dem, så att ditt ord kan bli mitt hjärtas glädje och fröjd.