Jeremiah 48

Dom över Moab

1Om Moab:

Så säger härskarornas Herre, Israels Gud:

”Ve över Nebo,

för det har lagts i ruiner.

Kirjatajim har kommit på skam och erövrats,

fästningen har kommit på skam och krossats.

2Moab prisas inte mer,

i Heshbon har man smidit onda planer för dess fall:

’Kom, låt oss göra slut på Moab som nation.’

Också du, Madmen, ska tystas,

svärdet förföljer dig.

3Klagorop hörs från Horonajim,

våld och stor förödelse.

4Moab är krossat.

Dess små klagar högt.^[a]

5Man går uppför Luchits höjd, bittert gråtande.

På vägen ner till Horonajim

hörs ångestfyllda rop över förödelsen.

6Fly för era liv!

Bli som buskar i öknen!

7Eftersom du har satt din lit

till dina gärningar och rikedomar,

ska också du erövras.

Kemosh ska föras bort i fångenskap

med sina präster och furstar.

8Förgöraren ska komma till varje stad,

ingen stad ska komma undan.

Dalen ska läggas i ruiner

och slätten förstöras,

som Herren har sagt.

9Res en gravsten över Moab,^[b]

för det ska jämnas med marken.

Dess städer ska läggas öde

och ingen ska kunna bo där.

10Förbannad är den

som inte utför Herrens verk helhjärtat!

Förbannad är den som

är rädd för att bloda ner sitt svärd!

11Moab har levt i trygghet sedan sin ungdom,

ostörd likt vin som lämnats för att vila på dräggen

utan att hällas från kärl till kärl.

Han har aldrig drivits i landsflykt

och har därför bibehållit både arom och smak.

12Men det kommer en tid, säger Herren,

då jag ska sända vintappare till honom.

De ska tappa vin ur hans fat, tömma och krossa dem.

13Moab ska skämmas för Kemosh,

precis som israeliterna skämdes för Betel som de förtröstade på.

14Hur kan ni säga:

’Vi är hjältar och tappra krigsmän’?

15Men nu ska Moab fördärvas,

och dess städer invaderas.

De bästa av hans unga män drar ut för att slaktas,

säger Konungen,

härskarornas Herre är hans namn.

16Moabs undergång är nära,

dess olycka kommer med hast.

17Klaga över honom,

alla ni som finns runt omkring honom,

alla ni som känner hans rykte.

Säg: ’Hur sönderbruten är inte den starka spiran,

den praktfulla härskarstaven!’

18Stig ner från härligheten

och sätt dig på den torra marken,

du dotter Divons invånare,

för Moabs fördärvare kommer mot dig

och förgör dina fästen.

19Ställ dig vid vägen och spana,

du Aroers invånare,

fråga honom som flyr

och henne som försöker komma undan:

’Vad är det som har hänt?’

20Moab har kommit på skam

och är krossat.

Klaga och gråt!

Berätta vid Arnon

att Moab är förstört.

21Domen har kommit över slättlandet,

över Holon, Jahas, Mefaat,

22Divon, Nebo, Bet Divlatajim,

23Kirjatajim, Bet Gamul, Bet Meon,

24Keriot och Bosra

och över alla andra städer i Moabs land, både nära och fjärran.

25Moabs horn har huggits av,

hans arm är bruten, säger Herren.

26Gör honom drucken,

för han har förhävt sig mot Herren.

Moab ska vältra sig i sina egna spyor

och bli till ett åtlöje för alla, också han.

27Var inte Israel till åtlöje för dig?

Fann man honom bland tjuvar,

eftersom du skakar på huvudet så ofta du talar om honom?

28Lämna städerna och bosätt er

i klippan, ni Moabs invånare!

Var som duvan som bygger sitt bo

inne i gapande klippklyftor!

29Vi har alla hört om Moabs högfärd,

hans måttlösa övermod,

hans stolthet, arrogans, överlägsenhet

och självupphöjelse.

30Jag känner hans arrogans och tomma prat, säger Herren.

Tomma är deras gärningar.

31Därför jämrar jag mig över Moab,

klagar över hela Moab och suckar över Kir-Heres män.

32Mer än över Jaser gråter^[c] jag över dig,

du Sivmas vinstock.

Dina rankor sträckte sig ut över havet

och nådde ända till Jasers hav.

Förgöraren har slagit ner

bland din frukt och din vinskörd.

33Glädjen och jublet är borta

från trädgårdarna, från Moabs land.

Jag har stoppat vinflödet från pressarna,

ingen trampar druvorna längre.

Det hörs rop, men inga glädjerop.^[d]

34Från Heshbon och Elale höjs klagan,

deras rop hörs ända till Jahas,

från Soar till Horonajim och Eglat Shelishia.

Också Nimrims vatten har blivit till uttorkad mark.

35I Moab ska jag göra slut på dem som bär fram offer på höjderna

och tänder rökelse till sina gudar, säger Herren.

36Därför klagar mitt hjärta över Moab som en flöjt,

ja mitt hjärta klagar som en flöjt över Kir-Heres män.

Därför är allt deras välstånd som de förvärvat borta.

37Varje huvud är rakat och varje skägg avklippt.

Varje hand är ristad och var och en har klätt sig i säcktyg.

38På alla tak och på alla torg i Moab hålls dödsklagan,

för jag har krossat Moab som man krossar en oduglig kruka, säger Herren.

39’Ack, Moab är förstört!’ klagar de.

’Moab vänder sig bort i skam.’

Moab har blivit till åtlöje och skräck för alla sina grannar.”

40För så säger Herren:

”En örn svävar fram

och breder ut sina vingar över Moab.

41Städerna^[e] intas,

fästningarna erövras.

Den dagen är Moabs hjältar ängsliga

som kvinnor i barnsnöd.

42Moab ska utplånas som folk

på grund av sitt övermod inför Herren.

43Skräck, fallgrop och snara

ska bli er lott, ni Moabs invånare, säger Herren.

44Den som flyr undan skräcken

ska falla i gropen,

och den som tar sig upp ur gropen

ska fastna i snaran.

Jag ska låta ett bestraffningens år drabba Moab, säger Herren.

45I skuggan av Heshbon

står flyktingarna kraftlösa.

En eld har gått ut från Heshbon,

en låga från Sichons mitt,

och förtär Moabs tinning

och hjässan på de larmande stridsmännen.

46Ve dig, Moab!

Kemoshs folk är slaget,

och dina söner har förts bort i exil,

dina döttrar till fångenskap.

47Men den dagen kommer, säger Herren,

då jag ska återupprätta Moab.”

Så långt domen över Moab.