Numbers 20

Mose slår på klippan – och blir straffad

(2 Mos 17:1-7)

1Hela Israels menighet kom fram till öknen Sin i den första månaden^[a] och slog läger vid Kadesh. Där dog Mirjam och man begravde henne. 2Det fanns då inte tillräckligt med vatten för menigheten att dricka och de samlade sig mot Mose och Aron.

3”Om ändå vi också hade fått dö tillsammans med våra bröder inför Herren!” klagade de inför Mose. 4”Varför har ni lett Herrens menighet hit ut till öknen där både vi och vår boskap dör? 5Varför förde ni oss från Egypten till denna fruktansvärda plats? Här finns varken säd, fikon, vin eller granatäpplen, inte ens vatten att dricka!”

6Mose och Aron vände då om från församlingen och gick till uppenbarelsetältets ingång där de föll ner på sina ansikten och Herrens härlighet visade sig för dem.

7Herren sa till Mose: 8”Ta staven! Sedan ska du och Aron sammankalla menigheten. Tala till klippan inför dem! Då kommer den att ge er vatten. Du ska ge dem vatten ur klippan och både folket och boskapen ska få dricka.”

9Mose tog staven som låg inför Herren som han hade blivit tillsagd 10och tillsammans med Aron samlade han menigheten vid klippan. Han sa till dem: ”Lyssna, ni upprorsmakare! Måste vi ordna vatten åt er ur klippan?”

11Så lyfte Mose sin arm och slog med staven två gånger på den. Vatten forsade fram och folket och all boskap drack.

12Men Herren sa till Mose och Aron: ”Därför att ni inte trodde på mig och inte håller mig helig i Israels folks ögon, ska ni inte få leda dem in i det land som jag ger dem.”

13Detta var Merivavatten^[b]. Där satte sig Israels folk upp mot Herren och där visade Herren dem sin helighet.

Från Kadesh till Moabs hedar

(20:14—25:18)

14Från Kadesh sände Mose budbärare till kungen i Edom och sa:

Så här hälsar din bror Israel: ”Du känner till vår plågsamma historia, 15hur våra förfäder drog ner till Egypten där vi bodde länge och blev förtryckta av egypterna, vi liksom våra förfäder.

16Men när vi ropade till Herren, hörde han oss och sände sin ängel att leda oss ut ur Egypten. Nu är vi här i Kadesh vid ditt lands gränser. 17Låt oss få passera genom ditt land! Vi ska inte marschera genom era åkrar eller vingårdar och vi ska inte dricka vatten ur era källor. Vi ska hålla oss till Kungsvägen^[c] och varken vika av åt höger eller vänster förrän vi passerat ditt land.”

18Men kungen i Edom svarade:

Håll er borta härifrån! Om ni försöker komma in i mitt land, så ska jag möta er med svärd!

19Israeliterna svarade:

Men vi kommer att marschera längs huvudvägen, och om vi eller vår boskap skulle dricka ert vatten så ska vi betala vad ni begär för det. Det enda vi önskar är att få passera genom landet.

20Men han svarade:

Nej, du får inte passera.

Sedan mobiliserade han sin armé och marscherade mot dem med stora och mäktiga styrkor. 21Och eftersom Edom vägrade att låta Israel passera genom sitt land, vek Israel undan, 22vände tillbaka från Kadesh och hela menigheten kom till berget Hor.

Aron dör

23När de var vid gränsen till Edoms land på berget Hor, sa Herren till Mose och Aron: 24”Nu är tiden inne för Aron att dö^[d]. Han ska inte komma in i det land som jag har gett Israels folk, därför att ni båda handlade upproriskt mot min befallning när det gällde vattnet i Meriva. 25Ta med dig Aron och hans son Elasar upp på berget Hor. 26Där ska du ta av Aron hans prästkläder och sätta dem på hans son Elasar. Sedan ska Aron samlas till sitt folk, han ska dö där uppe.”

27Mose gjorde som Herren sagt, och de gick tillsammans upp på berget Hor medan hela menigheten såg på. 28När de kom upp till toppen, tog Mose av Aron hans prästkläder och satte dem på hans son Elasar. Sedan dog Aron. Mose och Elasar gick tillbaka ner 29och när folket fått beskedet om Arons död, sörjde man honom i trettio dagar.