Herrens vrede mot Israel
1När Efraim talade bävade man,
för han var upphöjd i Israel.
Men han gjorde sig skyldig till baalsdyrkan och dog.
2Nu syndar de mer och mer
och gjuter åt sig gudabilder av sitt silver,
skickligt formade avgudar,
hantverkares verk alltsammans.
Man säger till dem som offrar
att de ska kyssa kalvar.[a]
3Därför ska de bli som morgondimman,
dagg som snabbt dunstar bort,
agnar som blåser bort från tröskplatsen,
rök ur en fönsteröppning.
4”Jag är Herren, din Gud,
alltsedan Egypten.
Du ska inte veta av någon annan Gud,
för det finns ingen annan som räddar utom jag.
5Jag tog hand om dig i öknen,
i den brännande hettans land.
6När de betade blev de mätta,
och när de blev mätta
blev de övermodiga
och glömde bort mig.
7Så har jag blivit för dem som ett lejon,
som en leopard lurar jag längs vägen.
8Jag anfaller dem som en björnhona
som berövats sina ungar,
ja, som en lejonhona uppslukar jag dem,
som ett vilddjur sliter jag dem i stycken.
9Du förgörs, Israel,
eftersom du är emot mig, din hjälpare.
10Var är din kung,
han som skulle rädda dig?
Var är dina domare i alla dina städer,
de om vilka du sa:
’Ge mig en kung och furstar!’?
11I min vrede gav jag dig en kung,
och i min förbittring tog jag bort honom.
12Efraims skuld har bevarats,
hans synd är i förvar.
13Födslovärkarna kommer över honom,
men han är en son utan visdom;
när tiden är inne
kommer han inte fram till öppningen.
14Jag ska lösa dem ur dödsrikets grepp,
rädda dem från döden.[b]
Du död, var är dina plågor?
Du dödsrike, var är din ödeläggelse?
Jag kommer inte att visa något medlidande.
15Även om han blomstrar bland sina bröder,[c]
ska östanvinden komma,
Herrens vind blåsa från öknen.
Hans brunn ska torka upp,
hans källa sina.
Ur hans förrådshus
ska alla skatter plundras.