Ecclesiastes 3

Allt har sin tid

1Allt har sin tid,

varje sak under himlen sin tidpunkt:

2En tid att födas och en tid att dö,

en tid att plantera och en tid att rycka upp det planterade,

3en tid att döda och en tid att hela,

en tid att riva ner och en tid att bygga upp,

4en tid att gråta och en tid att skratta,

en tid att sörja och en tid att dansa,

5en tid att kasta stenar och en tid att samla stenar,

en tid att kramas och en tid att låta bli att kramas,

6en tid att söka och en tid att tappa bort,

en tid att behålla och en tid att kasta bort,

7en tid att riva sönder och en tid att sy ihop,

en tid att vara tyst och en tid att tala,

8en tid att älska och en tid att hata,

en tid för krig och en tid för fred.

9Vad får då arbetaren ut av sin möda? 10Jag har sett den börda som Gud lagt på människan. 11Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i deras hjärtan,^[a] men människan kan ändå inte fatta Guds gärningar från början till slut. 12Jag insåg att det inte fanns något bättre för dem än att vara glada och göra gott under sitt liv. 13Och var och en som kan äta och dricka och finna tillfredsställelse i all sin möda har det också som en gåva från Gud. 14Jag vet att vad Gud gör består för evigt. Ingenting kan läggas till eller dras ifrån. Så har Gud gjort för att man ska frukta honom.

15Det som finns har redan varit,

det som ska komma har redan funnits.

Gud kallar fram det förflutna.

Meningslöshet och ondska finns överallt

16Dessutom såg jag under solen att på rättsplatsen satt orätt, på rättfärdighetens plats orätt.

17Jag sa för mig själv:

”Gud dömer både den rättfärdige och den gudlöse.

För det finns en tid för allt som sker och för varje handling.”

18Jag sa vidare för mig själv: ”Så är det för människornas skull. Gud prövar dem, för att de ska inse att de inte är bättre än djuren. 19Människor och djur har samma öde. Den ene dör liksom den andre, och båda har samma livsande. Människan har inget företräde framför djuren. Allting är meningslöst.

20Alla går mot samma mål –

till den jord som de har kommit ifrån

måste de vända tillbaka.

21Vem vet om människans ande stiger uppåt och djurens ande far ner i jorden?”

22Jag förstod att det inte fanns något bättre för människan än att hon gläder sig över sitt arbete, för det är hennes del. Vem kan vägleda henne till att se vad som ska komma efter henne?