Ecclesiastes 12

1Tänk på din Skapare i din ungdomstid,

innan de onda dagarna kommer

och de år närmar sig om vilka du säger:

”De ger mig ingen glädje”,

2innan solen och ljuset och månen och stjärnorna blir dunkla,

och molnen återvänder efter regnet.

3Då darrar väktarna i huset,

de starka männen böjer sig,

malerskorna har slutat mala, när de är så få,

och de som ser ut genom fönstren bara ser mörker.

4Då stängs dörrarna mot gatan,

och ljudet från kvarnen dämpas.

Man vaknar till fågelsång,

men sångerskorna har sänkt rösten.

5Då blir man rädd för alla högt belägna platser

och för fasor längs vägen,

när mandelträdet blommar,

gräshoppan släpar sig^[a] fram,

och kaprisknoppen har mist sin kraft.

Människan går till sitt eviga hem,

och de sörjande går omkring på gatan,

6silvertråden brister,

guldskålen slås sönder,

krukan krossas vid källan

och hjulet bryts vid brunnen,

7stoftet vänder tillbaka till jorden, som det en gång kom från,

och livsanden vänder tillbaka till Gud, som en gång gav den.

Slutord

8”Meningslöst! Meningslöst!”

säger Predikaren.

”Allting är meningslöst.”

9Men Predikaren var inte bara vis, utan han förmedlade också sin kunskap till folket. Han tänkte också ut, formulerade och författade många ordspråk. 10Predikaren sökte noga efter de rätta orden och skrev ner rättframma sanningar.

11De visas ord är som oxpikar, ja som väl islagna spikar är deras tänkespråk. De kommer från en och samme herde. 12Men jag vill varna dig, min son, för allt annat utöver detta.

Det myckna bokskrivandet har inget slut, och mycket studium är tröttande för kroppen.

13Mycket har vi nu hört,

och detta blir slutsatsen:

Frukta Gud och håll hans bud,

detta är varje människas plikt.

14För Gud kommer att döma alla gärningar,

också de fördolda,

goda såväl som onda.