Genesis 49

Jakob profeterar över sina söner

(5 Mos 33:1-29)

1Jakob kallade sedan samman alla sina söner och sa: ”Ställ er här hos mig, så ska jag berätta för er vad som kommer att hända med er under kommande dagar.

2Kom hit och lyssna till mig, Jakobs söner,

lyssna till Israel, er far!

3Ruben, du min förstfödde, min styrka,

den första frukten av min kraft.

Du är den högste i ära, den störste i kraft.

4Men du är som svallande vatten,

därför ska du inte längre räknas som den förste,

för du gick till din fars säng,

du vanhelgade min bädd.

5Simon och Levi är bröder,

våldet är deras svärd.^[a]

6Jag vill inte delta i deras råd,

inte vara i deras sällskap.

I vrede har de dödat män,

och oxar har de stympat i sitt övermod.

7Förbannad vare deras vrede, för den är våldsam

och deras grymhet som är så enorm.

Därför ska jag skingra dem i Jakob,

sprida ut dem till hela Israel.

8Juda, dina bröder kommer att prisa dig.

Du kommer att förgöra dina fiender.

Din fars söner ska böja sig inför dig.

9Juda är ett ungt lejon,

som reser sig från sitt byte.

Han lägger sig ned som ett lejon som slår sig till ro.

Vem vågar oroa honom?

10Spiran ska inte vika från Juda,

och inte härskarstaven från hans hand,

förrän den kommer som den tillhör.^[b]

Alla folk ska lyda honom.

11Han binder sin åsna vid en vinstock,

ja, åsnefölet vid en utvald gren.

Han tvättar sina kläder i vin

och sin mantel i druvornas blod.

12Hans ögon är mörkare än vin

och hans tänder är vitare än mjölk.

13Sebulon ska bo vid havets strand

och bli en hamn för skeppen,

med sina gränser utsträckta till Sidon.

14Isaskar är en stark åsna,

som vilar bland fållorna.^[c]

15När han ser hur skön viloplatsen är

och hur gott landet är,

böjer han sig ner

och går in under bördan av tvångsarbete.

16Dan^[d] ska ge sitt folk rättvisa,

som en av stammarna i Israel.

17Han ska vara som en orm på vägen,

en huggorm på stigen,

som stinger hästen i hälen,

så att dess ryttare faller av baklänges.

18Jag väntar på räddning från dig, Herre!

19Ett band av rövare ska överfalla Gad^[e],

men han ska falla dem i ryggen.

20Asher ska laga till utsökta maträtter

som passar en konungs bord.

21Naftali är som en hind, som man släppt lös

och som föder välskapta kalvar^[f].

22Josef är ett ungt fruktträd,

ett ungt fruktträd vid källan.

Hans grenar når över muren.

23Han ansätts bittert av skyttarna,

av bågskyttar som går till anfall,

24men han håller sin båge stadigt med fast arm,

för Jakobs Mäktige, Herden, Israels Klippa, stöder honom.

25Din fars Gud ska hjälpa dig,

den Väldige ska välsigna dig

med himlens välsignelser ovanifrån

och med djupets välsignelser underifrån,

med bröstets och livmoderns välsignelser.

26Din fars välsignelser sträcker sig högre

än de uråldriga bergen,^[g]

än de eviga höjdernas härlighet.

Detta ska vara välsignelserna över Josef,

över hjässan på honom som är fursten bland bröderna.

27Benjamin är en hungrig varg.

Han uppslukar sitt rov på morgonen,

och på kvällen delar han bytet.”

28Detta är alla Israels tolv stammar, och detta är vad deras far sa till dem när han gav dem var och en sin egen välsignelse.

29Sedan befallde han dem: ”Jag ska snart samlas till mitt folk, och då ska ni begrava mig hos mina förfäder i Kanaans land, i grottan på hettiten Efrons åker, 30grottan på åkern i Makpela vid Mamre i Kanaan, den åker som Abraham köpte av hettiten Efron som begravningsplats. 31Där är Abraham och hans hustru Sara begravda. Där ligger också Isak och hans hustru Rebecka, och där begravde jag Lea. 32Det är den åker och grotta som köptes från hettiterna.”

33När Jakob hade gett dessa befallningar till sina söner, drog han upp sina fötter i sängen, drog sitt sista andedrag, dog och förenades så med sina fäder.