1Då kallade Isak på Jakob och välsignade honom: ”Gift dig inte med någon av dessa kanaaneiska flickor! 2Gå i stället till Paddan Aram, till din morfar Betuels hus, och gift dig med en av dina kusiner, en av din morbror Labans döttrar. 3Gud den Väldige kommer att välsigna dig och göra dig fruktsam. Du ska föröka dig och bli till många folk. 4Han ska ge dig och dina ättlingar Abrahams välsignelser som han gav Abraham, och detta land, där du nu lever som främling, ska tillhöra dig, för Gud har gett det till Abraham.”
5Sedan sände Isak iväg Jakob, och denne gav sig iväg till Paddan Aram till sin morbror Laban, araméen Betuels son, Jakobs och Esaus mor, Rebeckas bror.
6Esau förstod att Isak hade välsignat Jakob och skickat honom till Paddan Aram för att skaffa sig en hustru därifrån. När Isak hade välsignat Jakob hade han varnat honom för att gifta sig med en kanaaneiska. 7Jakob hade lytt sin far och mor och rest till Paddan Aram. 8När Esau insåg hur illa Isak tyckte om de kanaaneiska kvinnorna, 9gick han till Ismael och gifte sig med Machalat, Nevajots syster, som var dotter till Ismael, Abrahams son. Han gifte sig alltså med henne utöver de hustrur han redan hade.
Jakob bildar familj
Jakobs dröm
10Jakob lämnade alltså Beer Sheva och gav sig iväg mot Harran. 11När han vid solnedgången stannade för att slå läger för natten, tog han en sten som huvudkudde och lade sig för att sova. 12Då fick han i en dröm se trappsteg[a] som nådde från jorden till himlen, och han såg hur Guds änglar gick upp och gick ner för dem.
13Där uppe stod Herren, som sa: ”Jag är Herren, Abrahams och din far Isaks Gud. Jag ska ge marken du ligger på till dig och dina ättlingar. 14Dina ättlingar kommer att bli som stoftet på jorden. Du kommer att utbreda dig från öster till väster och från norr till söder, och alla jordens folk kommer att bli välsignade genom dig och dina ättlingar. 15Jag är med dig och ska skydda dig vart du än går och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska aldrig överge dig. Det jag har lovat dig ska jag också göra.”
16Sedan vaknade Jakob. ”Herren är verkligen här”, sa han, ”och det visste jag inte om.” 17Han greps av fruktan och sa: ”Hur skräckinjagande är inte denna plats! Det kan inte vara annat än Guds hus och himlens port!” 18Nästa morgon steg han upp tidigt och tog stenen, som han hade haft under huvudet, och reste upp den som en minnessten och hällde olja över den. 19Han kallade platsen Betel[b]; tidigare hette staden Lus.
20Sedan gav Jakob detta löfte: ”Om Gud är med mig och skyddar mig på denna resa och ger mig mat och kläder 21och tryggt för mig tillbaka hem till min far, och om Herren kommer att vara min Gud, 22då ska denna minnessten bli ett Guds hus och jag ska ge dig tionde av allt du ger mig!”