Herren avskyr Israels högmod
1Ve er som känner er säkra i Sion
och trygga på Samarias berg,
de förnämsta bland det främsta av folken,
er som israeliterna tyr sig till!
2Gå över till Kalne och se efter,
gå sedan därifrån till Stora Hamat,
fortsätt till Gat i Filisteen!
Är de bättre än dessa riken?
Eller är deras land större än ert?
3Ni slår bort den onda dagen från er
men låter grymhetens välde komma allt närmare.
4Ni ligger på elfenbensbäddar
och breder ut er i era soffor,
ni äter lamm ur hjorden
och gödkalvar som fötts upp.
5Ni skrålar till harpospel
och vill musicera som David.
6Ni dricker vin ur stora skålar
och smörjer er med finaste olja,
men lider inte under Josefs undergång.
7Därför får ni bli bland de första
som går till exil.
Då blir det slut på deras festande
som nu breder ut sig där.
8Herren, Herren, har svurit vid sig själv, så säger Herren, härskarornas Gud:
”Jag avskyr Jakobs högmod
och hatar dess fästningar.
Jag ska utlämna staden
och allt som finns i den.”
9Om det finns tio man kvar i ett och samma hus, så ska de också dö. 10Och om en släkting kommer som ska bränna de döda kropparna[a] och vill föra dem ut ur huset frågar han den som är därinne: ”Finns det någon mer med dig?” När han får ett nej till svar fortsätter han: ”Tyst, Herrens namn får inte nämnas.”
11Herren befaller,
och det stora huset slås i spillror
och det lilla krossas till grus.
12Springer hästar på klippor?
Plöjer man där med oxar?[b]
Ni har förvandlat rätten till gift
och rättfärdighetens frukt till malört.
13Ni gläder er över Lo Devar
och säger:
”Har vi inte med vår egen styrka
intagit Karnajim?”[c]
14”Se, nu ska jag resa upp mot er, israeliter,
säger Herren, härskarornas Gud,
ett folk som ska förtrycka er ända från Levo-Hamat till Aravaströmmen.”