Lamentations 1

Första klagosången över Jerusalem^[a]

1Se, så övergiven hon sitter,

den folkrika staden!

Som en änka har hon blivit,

hon som var så stor bland folken.

Ländernas drottning

har blivit en slavinna.

2Hon gråter bittert i natten,

hennes kinder blir våta av tårar.

Bland alla vänner som älskade henne

finns nu ingen som tröstar henne.

Alla har svikit henne

och blivit hennes fiender.

3Juda har förts bort i landsflykt

efter förnedring och hård slavtjänst.

Nu bor hon bland andra folk

och finner ingen ro.

Alla hennes förföljare hann ifatt henne,

och ingen flyktväg fanns.

4Vägarna till Sion sörjer,

för ingen kommer till högtiderna.

Alla hennes stadsportar är övergivna.

Hennes präster suckar,

och hennes unga kvinnor jämrar sig,

själv sörjer hon bittert.

5Hennes ovänner har tagit makten,

hennes fiender är trygga.

Herren har straffat henne

för hennes många synder,

hennes barn har drivits bort i fångenskap,

bortförda av fienden.

6Sion har förlorat all sin prakt.

Hennes furstar är som hjortar

som inte funnit bete,

kraftlösa tvingades de fly

undan sina förföljare.

7I sin misär och hemlöshet

minns Jerusalem alla de skatter

som hon ägde

i gångna tider.

När hennes folk föll i fiendens hand

kom ingen till hennes hjälp.

Motståndarna såg på henne

och skrattade åt hennes undergång.

8Jerusalem har begått svåra synder

och därför orenat sig.

Alla de som ärat henne

föraktar henne nu

när de ser henne naken.

Hon suckar och vänder sig bort.

9Orenhet fläckar hennes kläder.

Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig.

Hon har sjunkit ofattbart djupt,

och ingen finns som tröstar henne.

”Herre, se mitt elände,

fienden triumferar!”

10Motståndaren har räckt ut sin hand

efter alla hennes skatter.

Hon har sett främmande folk

träda in i hennes helgedom,

de som du hade förbjudit

att komma in i din församling.

11Hela hennes folk suckar

och letar efter bröd.

De byter sina skatter mot mat

för att hålla sig vid liv.

”Se, Herre,

se hur föraktad jag är!”

12”Betyder detta ingenting för er,^[b]

alla ni som passerar här längs vägen?

Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga

som är lik den som kommit över mig,

den som Herren har låtit drabba mig

på sin brinnande vredes dag.

13Han har sänt en eld från höjden,

skickat ner den ända in i mitt innersta.

Han har brett ut ett nät för mina fötter,

vänt sig bort från mig

och lämnat mig övergiven,

sjuk och svag dagen lång.

14Till ett ok har mina synder vävts samman,

hans hand knöt ihop dem

och lade dem över min nacke.

Han har tagit all min kraft ifrån mig

och överlämnat mig åt dem

som jag inte kan stå emot.

15Herren har förkastat

alla kämpar som förr fanns hos mig.

Han har kallat samman en armé mot mig

för att krossa mina unga män.

Som i en vinpress har Herren trampat

jungfrun, dottern Juda.

16Därför gråter jag,

tårarna strömmar från mina ögon.

Långt borta från mig är den som kunde trösta

och ge mig ny livslust.

Mina barn är utblottade,

för min fiende har tagit över.”

17Sion sträcker ut sina händer,

men ingen tröstar henne.

Herren har uppbådat

alla Jakobs grannfolk som hans fiender.

Jerusalem har blivit

som något orent bland dem.

18”Herren är rättfärdig,

för jag var upprorisk mot hans bud.

Lyssna nu, alla folk,

och se min plåga!

Mina unga kvinnor och män

har förts bort i fångenskap.

19Jag kallade på mina älskare,

men de svek mig.

Mina präster och äldste

gick under i staden

medan de letade efter något att äta

för att hålla sig vid liv.

20Herre, se, jag är i nöd!

Mitt inre är i uppror,

mitt hjärta vänder sig inom mig,

så upprorisk som jag varit.

Ute har svärdet gjort mig barnlös,

och inomhus finns bara död.

21Man hör hur jag suckar,

men ingen finns som tröstar mig.

Alla mina fiender har hört om min olycka

och gläds över att du har gjort så här.

Den dag som du förkunnat har du låtit komma,

men för dem ska det gå som för mig.

22Låt all deras ondska komma inför dig,

och gör med dem

så som du har gjort med mig

för alla mina synders skull.

Mina suckar är många

och mitt hjärta är tungt.”