Joel 1

Budskap om invadering och ödeläggelse

(1:2—2:17)

Gräshoppor

1Herrens ord kom till Joel, Petuels son:

2Hör här, ni äldste,

lyssna, alla som bor i landet!

Har något sådant hänt under hela er livstid

eller under era förfäders tid?

3Ni ska berätta detta för era barn,

och de ska berätta det för sina,

och deras barn vidare för nästa generation:

4Det som gräshopporna^[a] lämnade kvar

åt gräsgnagarna upp,

det som gräsgnagarna lämnade kvar

åt gräsbitarna upp,

och det som gräsbitarna lämnade kvar

åt gräsätarna upp.

5Vakna, ni berusade, och gråt,

klaga, ni drinkare!

För det nya vinet

har ryckts bort från era läppar.

6Ett folk har invaderat mitt land,

starkt och oräkneligt,

med tänder som ett lejons

och kindtänder som en lejoninnas.

7Det har förstört min vingård

och brutit mina fikonträd,

skalat dem nakna och kastat bort barken

och lämnat grenarna vita.

8Klaga som en jungfru,

klädd i sorgdräkt efter sin ungdoms brudgum.

9Det är slut med mat- och dryckesoffren

i Herrens hus.

Herrens tjänare, prästerna, klagar.

10Fältet är förött,

marken klagar.

Säden är förstörd,

det nya vinet förtorkat,

och oljan sinar.

11Jordbrukarna står där med skam,

vinodlarna klagar

för vetets och kornets skull,

för åkerns skörd är förstörd.

12Vinstocken är förtorkad

och fikonträdet vissnat.

Granatträd, palmer, äppelträd,

alla markens träd har torkat ut

och människors glädje förtvinat.

Uppmaning till klagan

13Klä er i sorgdräkt och klaga,

ni präster!

Jämra er, ni som tjänar vid altaret!

Kom, vaka natten igenom i sorgdräkt,

ni min Guds tjänare!

För mat- och dryckesoffer

finns inte längre i er Guds hus.

14Utlys en helig fasta

och kalla till en högtidssamling.

Samla de äldste

och alla som bor i landet

till Herrens, er Guds hus,

och ropa till Herren.

15Ve, vilken dag!

Herrens dag är nära.

Den kommer som förödelse

från den Väldige.

16Har inte levebrödet tagits bort inför våra ögon,

och glädjen och fröjden i vår Guds hus?

17Utsädet ligger förtorkat under jordklumparna,

förrådshusen ligger i ruiner

och sädesmagasinen i spillror,

för säden har torkat bort.

18Hur stönar inte boskapen!

Boskapshjordarna irrar omkring,

då det finns inget bete för dem.

Även fårhjordarna lider.

19Till dig, Herre, ropar jag!

En eld har förtärt de öppna betesmarkerna

och en låga bränt upp alla träd.

20Till och med de vilda djuren ropar till dig,

för bäckarna är uttorkade,

och en eld har förtärt

de öppna betesmarkerna.