Exodus 4

Mose ber Gud om hjälp

1Mose sa: ”Men om de inte tror mig och inte lyssnar på vad jag säger? Om de säger att Herren aldrig har uppenbarat sig för mig?”

2”Vad är det du har i din hand?” frågade Herren honom. ”En herdestav”, svarade han. 3”Kasta den på marken”, sa Herren till honom. När Mose kastade den på marken förvandlades den till en orm och han sprang undan för den. 4Då sa Herren till honom: ”Ta fast den i stjärten!” När Mose gjorde det, blev den en stav igen. 5”Detta ska få dem att förstå att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.

6Stick nu in handen innanför din mantel”, sa Herren. Mose stack in handen i manteln och drog sedan ut den igen. Då var den alldeles vit^[a] som snö av spetälska. 7”Stick in den igen”, sa Herren, och han stack in den. När han sedan drog ut den på nytt var den normal, precis som förut.

8”Om de inte tror dig eller tar det första tecknet på allvar, kommer de att tro på det andra, 9och om de inte lyssnar på dig efter dessa båda tecken, ska du ta vatten från Nilen och hälla ut det på torra land, och det ska förvandlas till blod.”

10Mose svarade: ”Herre, jag har inte så lätt för att tala. Det har jag aldrig haft och inte nu heller, sedan du har talat till mig! Jag har svårt att uttrycka mig.”

11”Vem har gett människan hennes mun?” frågade Herren honom. ”Är det inte jag, Herren, som gör att en människa kan tala eller inte tala, se eller inte se, höra eller inte höra? 12Gå nu och jag ska vara med dig och hjälpa dig att tala och jag ska lära dig vad du ska säga.”

13”Men Herre, kan du inte sända någon annan?” invände Mose. 14Då blev Herren arg på Mose och sa: ”Du har ju din bror Aron, leviten. Han är en man som kan tala. Han är redan på väg till dig och kommer att bli glad när han träffar dig. 15Tala till honom och lägg orden i hans mun. Jag ska hjälpa er båda att tala tillsammans, och jag ska tala om för er vad ni ska göra. 16Han ska vara din talesman inför folket, och han ska vara din mun och du ska vara som Gud för honom. 17Ta med dig staven, så att du med den kan göra tecknen.”

Mose återvänder till Egypten

18Mose gick hem och sa till sin svärfar Jetro: ”Jag skulle vilja gå tillbaka till Egypten och besöka mina släktingar för att se om de fortfarande lever.” ”Naturligtvis får du gå, och lycka till”, svarade Jetro.

19Innan Mose lämnade Midjan, sa Herren till honom: ”Gå tillbaka till Egypten, för alla de som ville döda dig är nu själva döda.”

20Mose satte sin hustru och sina söner på en åsna och började resan till Egypten. I handen hade han Guds stav.

21Herren sa till Mose: ”När du kommer tillbaka till Egypten, gör inför farao de under som jag har gett dig makt att göra. Men jag kommer att göra hans hjärta hårt, så att han inte släpper folket. 22Då ska du säga till honom: ’Så säger Herren: Israel är min förstfödde son. 23Jag har gett dig befallning att låta honom gå, så att han kan hålla gudstjänst åt mig, men du har vägrat. Därför ska jag döda din förstfödde son.’ ”

24Vid ett nattläger under resan kom Herren emot Mose^[b] och ville döda honom. 25Då tog Sippora en flintkniv och skar bort förhuden på sin son och vidrörde Moses^[c] fötter med den och sa: ”Du är verkligen min blodsbrudgum.” 26Sedan lät Herren honom vara.^[d] Detta med blodsbrudgum sa hon med tanke på omskärelsen.

27Vid samma tid sa Herren till Aron: ”Gå ut i öknen och möt Mose.” Aron gick ända till Horeb, Guds berg, där han träffade Mose och hälsade honom med en kyss. 28Mose talade om för Aron allt som Herren hade sänt honom till att säga och alla de tecken han fått befallning om att utföra.

29Mose och Aron gick sedan och sammankallade alla de äldste i Israel. 30Aron berättade för dem vad Herren hade sagt till Mose och Mose utförde tecknen inför folket. 31Då trodde folket, när de hörde att Herren tagit sig an dem och sett deras förtryck. De föll ned och tillbad.