Exodus 15

Moses och Mirjams sång till Herren

1Sedan sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren:

”Jag vill sjunga till Herrens ära,

för högt är han upphöjd.

Han har kastat både häst och ryttare i havet.

2Herren är min styrka

och min sång, han har blivit min räddning.

Han är min Gud,

och jag vill prisa honom.

Han är min fars Gud.

Jag vill upphöja honom.

3Herren är en kämpe,

ja, Herren är hans namn.

4Faraos vagnar och armé

har han kastat i havet.

Faraos ryktbara krigsmän

dränktes i Sävhavets vågor.

5Vattenmassorna dränkte dem,

de sjönk som stenar i djupet.

6Din högra hand, Herre,

har en väldig makt.

Din högra hand

krossade fienden.

7I ditt höga majestät

besegrade du dem

som vände sig mot dig.

Du visade din vrede

och den förtärde dem,

som elden bränner upp gräset.

8Du blåste på vattnet

och det delade sig.

Vågorna reste sig som murar,

stelnade mitt i havet.

9Fienden sa:

’Jag ska förfölja dem och hinna upp dem,

jag ska ta byte och fördela det,

jag ska ta hämnd på dem.

Jag ska dra mitt svärd,

min hand ska förgöra dem.’

10Men du andades på dem,

och havet slog ihop över dem.

De sjönk som bly

i de väldiga vattnen.

11Vem är som du, Herre,

bland alla gudar?

Vem är så majestätisk och helig?

Vem är så fruktansvärd i härlighet?

Vem gör under som du?

12Du räckte ut din hand,

och då svalde jorden dem.

13I din nåd har du lett

det folk du befriade.

Med din makt har du fört det

till din heliga boning.

14Folken hörde det och darrade.

Filistéerna greps av ångest.

15Edoms furstar blev förskräckta.

Moabs mäktiga män darrade.

Kanaans invånare smälte ner av fruktan.

16Skräck och ångest har kommit över dem.

Inför din väldiga arm

stod de förstenade,

medan ditt folk, Herre,

det folk som du har befriat, passerade dem.

17Du leder dem

och planterar dem på ditt eget berg,

på den plats du gjort till din boning, Herre

– i den helgedom, Herre, som dina händer grundlagt.

18Herren ska regera i all evighet.”

19Faraos hästar, vagnar och vagnsförare försökte följa efter genom havet. Men Herren lät havsvattnen falla över dem, medan Israels folk vandrade genom havet på torr mark.

20Profetissan Mirjam, Arons syster, tog sin tamburin och de andra kvinnorna följde henne. De spelade på tamburiner och dansade. 21Mirjam sjöng för dem:

”Sjung till Herrens ära.

Han är högt upphöjd.

Hästar och vagnsförare

har han störtat i havet.”

Prövningen i öknen

(15:22—18:27)

Bittert vatten

22Mose ledde Israels folk vidare från Sävhavet, och de kom ut i öknen Shur och gick där i tre dagar utan att hitta vatten. 23När de kom till Mara, kunde de inte dricka vattnet, för det var bittert. Det var därför platsen fick heta Mara.^[a]

24Folket började anklaga Mose: ”Vad ska vi dricka?” frågade de. 25Mose ropade då till Herren, och Herren visade honom en bit trä. Mose slängde den i vattnet, och då gick det att dricka.

Det var där han gav lag och rätt åt folket och prövade dem. 26Han sa: ”Om du vill lyda Herrens, din Guds, röst och göra det som är rätt inför honom, följa hans befallningar och hålla hans bud, så ska jag låta dig slippa alla de sjukdomar jag lade på egypterna, för jag är Herren din läkare.” 27Sedan kom de till Elim, där det fanns tolv källor och sjuttio palmer, och där vid vattnet slog de läger.