Daniels syn vid Tigrisfloden
1Under persiske kungen Kyros tredje regeringsår[a] hade Daniel, som också kallades Belteshassar, ännu en uppenbarelse. Uppenbarelsen var sann och handlade om ett stort krig. Förståelsen av uppenbarelsen kom till honom i en syn.[b]
2Vid den tiden hade jag, Daniel, sörjt i tre veckor. 3Jag åt ingen god mat, smakade inget kött och inget vin, och jag smorde inte in min kropp förrän de tre veckorna hade gått. 4På den tjugofjärde dagen i första månaden stod jag vid den stora floden Tigris. 5När jag lyfte blicken såg jag en man som var klädd i linnekläder, och runt höfterna hade han ett bälte av guld från Ufas. 6Hans kropp var som av krysolit, hans ansikte som en blixt, hans ögon som eldslågor, hans armar och ben som polerad koppar, och hans röst som larmet från en folkmassa.
7Jag, Daniel, såg ensam denna syn. Männen som var med mig såg den inte, men de greps av en sådan skräck att de flydde och gömde sig. 8Jag lämnades ensam kvar. När jag såg denna stora syn vek kraften från mig, jag blev alldeles likblek och kraftlös. 9Då hörde jag ljudet av hans tal, och när jag lyssnade på det föll jag ner med ansiktet mot marken i djup sömn. 10Men en hand rörde vid mig och lyfte mig, så att jag skälvande kom upp på händer och knän. 11Han sa till mig: ”Daniel, du som är mycket dyrbar, beakta noga vad jag har att säga dig, och res dig upp! Jag har sänts till dig.” När han talade så till mig reste jag mig darrande.
12Då sa han till mig: ”Var inte rädd, Daniel, för redan från första dagen du började söka efter insikt och ödmjuka dig inför din Gud har dina ord blivit hörda. Jag har kommit för dina ords skull. 13Men Perserrikets furste stod emot mig under tjugoen dagar. Då kom Mikael, en av de främsta furstarna, till min hjälp, för jag hade blivit kvar hos de persiska kungarna. 14Nu har jag kommit för att förklara för dig vad som ska hända ditt folk i framtiden, för synen gäller den kommande tiden.”
15Medan han talade detta till mig stod jag med nerböjt ansikte och förmådde inte säga något. 16Då var det någon som såg ut som en människa som rörde vid mina läppar. Jag öppnade min mun och kunde tala igen, och jag sa till honom som stod framför mig: ”Herre, jag har fått en stor ångest av synen och har ingen styrka kvar. 17Hur skulle jag, min herres tjänare, kunna tala med en sådan som du? All min styrka är borta och jag kan knappast andas.”
18Då rörde han som såg ut som en människa vid mig igen och gav mig styrka. 19Han sa: ”Var inte rädd, du dyrbare! Frid med dig! Var bara stark, var stark!” När han talade till mig, kände jag mig starkare och sa till honom: ”Tala till mig, min herre, för du har gett mig styrka.”
20Han svarade: ”Vet du varför jag har kommit? Jag ska snart vända tillbaka för att strida mot Persiens furste, och när jag har gått, kommer Greklands furste. 21Jag ska dock först tala om för dig vad som står skrivet i Sanningens bok. Ingen annan hjälper mig mot dessa förutom Mikael, er furste.[c]