Acts 7

Stefanos försvarstal

1Översteprästen frågade nu Stefanos: ”Är de här anklagelserna sanna?”

2Stefanos svarade: ”Bröder och fäder, lyssna på mig! Härlighetens Gud visade sig för vår förfader Abraham då han bodde i Mesopotamien och ännu inte hade flyttat till Harran. ^[a]3Gud sa till honom: ’Lämna ditt land och dina släktingar och gå till det land som jag ska visa dig.’^[b]

4Därför flyttade Abraham från kaldéernas land och bosatte sig i Harran. Efter hans fars död ledde Gud honom vidare till det land där ni nu bor. 5Gud gav honom ingen mark, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att hela landet skulle tillhöra Abraham och hans ättlingar trots att Abraham ännu inte hade några barn.

6Gud sa också till honom att hans efterkommande skulle bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under fyrahundra år. 7’Men jag ska döma det folk som gör dem till slavar’, sa Gud, ’och efter det ska de gå därifrån och tjäna mig på den här platsen.’^[c]

8Gud gav sedan Abraham omskärelsens förbund. Så när Abrahams son Isak föddes, omskar han honom på åttonde dagen. Isak blev sedan far till Jakob^[d] och Jakob till de tolv stamfäderna. 9Dessa stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom som slav till Egypten. Men Gud var med honom 10och räddade honom ur alla svårigheter och lät honom bli vis och framgångsrik hos farao, kungen i Egypten. Denne utsåg honom till att styra hela Egypten och ta hand om den kungliga förvaltningen.

11Men sedan blev det svält och mycket lidande i hela Egypten och Kanaan och våra förfäder saknade mat. 12Då fick Jakob höra att det fortfarande fanns säd i Egypten och därför skickade han våra förfäder dit, först en gång och sedan en gång till. 13Under deras andra resa avslöjade Josef för dem vem han var och farao fick kännedom om hans släkt. 14Sedan skickade Josef efter sin far Jakob och hela hans familj. Tillsammans var de 75 personer. 15Så kom Jakob till Egypten och där dog både han och våra förfäder. 16Deras kroppar fördes till Shekem och begravdes i den grav som Abraham hade köpt med silver av Hamors söner.

17Nu närmade sig den tid då Gud skulle infria sitt löfte till Abraham och folket hade växt kraftigt och blivit ett stort folk i Egypten. 18Men då fick Egypten en ny kung, en som inte kände till Josef. ^[e]19Han bemötte vårt folk med list, förtryckte våra förfäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda så att de skulle dö.

20Under den här tiden föddes Mose, ett ovanligt vackert barn. Man skötte om honom hemma i tre månader 21men sedan satte man ut honom. Då tog faraos dotter honom och uppfostrade honom som sin egen son. 22Mose fick gedigen utbildning i Egyptens visdom och han var handlingskraftig och talade med stor myndighet.

23När Mose var 40 år, steg en önskan upp i hans hjärta att söka upp sitt eget folk, israeliterna. 24Han fick då se en egypter misshandla en israelit och han skyndade genast till mannens hjälp och hämnades genom att döda egyptern. 25Mose trodde att hans folk skulle förstå att Gud genom honom skulle rädda dem men det gjorde de inte.

26Nästa dag fick han syn på två israeliter som råkat i slagsmål. Han försökte då medla mellan dem och sa: ’Ni är ju bröder! Varför försöker ni skada varandra?’ 27Men mannen som hade startat slagsmålet knuffade undan Mose och frågade: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss? 28Tänker du döda mig som du dödade egyptern igår?’ ^[f]29När Mose hörde detta, flydde han och levde sedan som främling i Midjans land där han blev far till två söner.

30När han 40 år senare var i öknen nära berget Sinai, visade sig en ängel för honom i en brinnande törnbuske. 31Mose blev mycket förvånad över det han såg och när han gick dit för att undersöka vad det var, hördes Herrens röst: 32’Jag är dina förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud!’ Då darrade Mose av rädsla och vågade inte se upp. 33Men Herren sa till honom: ’Ta av dig skorna, för du står på helig mark! 34Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten och hört deras rop. Nu har jag kommit ner för att befria dem. Kom, jag sänder dig till Egypten!’^[g]

35Gud sände alltså tillbaka samma Mose som folket förut hade avvisat med orden: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss?’ Genom ängeln som visade sig i törnbusken sände Gud honom att vara ledare och befriare. 36Mose fick sedan med hjälp av under och tecken leda folket ut ur Egypten, genom Röda havet och fram genom öknen under 40 år.

37Det var Mose som sa till israeliterna: ’En profet lik mig ska Gud låta stå upp ur era bröders led.’ ^[h]38Det var också Mose som fick tala med en ängel på berget Sinai och förmedla ängelns budskap till våra förfäder då de var samlade i öknen. Han fick ta emot levande ord och överlämna dem till oss.

39Men våra förfäder ville inte lyda utan satte sig upp mot Mose och i sina hjärtan vände de tillbaka till Egypten. 40De sa till Aron: ’Gör gudar åt oss som kan leda oss, för vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.’ ^[i]41Sedan gjorde de en avgud i form av en kalv och offrade till den, glada över något som de själva hade tillverkat. 42Men Gud vände sig bort och lät dem tjäna himlakropparna, som det står i profeternas bok^[j]:

’Frambar ni slaktoffer eller matoffer åt mig

under de fyrtio åren i öknen, ni Israels folk?

43Ni bar väl omkring Moloks tält

och er gud Romfas^[k] stjärna,

bilder som ni själva gjort för att tillbe.

Därför ska jag föra er bort till ett land bortom Babylon.’^[l]

44På sin vandring genom öknen hade våra förfäder med sig förbundstecknets tält^[m]. Tältet var gjort exakt efter den förebild som Gud hade instruerat och visat Mose 45och det gick sedan i arv till våra förfäder. När de under Josua erövrade landet från de folk som Gud drev undan för dem, tog man med sig tältet dit. Det var sedan där ända till Davids tid. 46David fann nåd inför Gud och bad att få bygga en boning åt Jakobs Gud 47men det blev Salomo som fick bygga ett hus för honom. 48Ändå bor inte den Högste i byggnader som människor gjort. Profeten säger ju:

49’Himlen är min tron

och jorden min fotpall.

Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en viloplats?

säger Herren.

50Har inte min hand gjort allt detta?’^[n]

51Ni envisa, ni som är oomskurna till både hjärta och öron! Alltid gör ni motstånd mot den heliga Anden, precis som era förfäder gjorde. 52Fanns det någonsin en profet som inte blev förföljd av era förfäder? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige^[o] skulle komma, han som ni nu har förrått och mördat. 53Ni fick lagen förmedlad av änglar men har inte hållit den.”

Stefanos stenas till döds

54När de hörde detta, blev de så rasande på Stefanos att de skar tänder. 55Men Stefanos som var fylld av den heliga Anden, såg upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. 56Stefanos sa: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen^[p] stå på Guds högra sida!”

57Då skrek de högt och höll för öronen. Sedan kastade de sig över Stefanos 58och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul^[q].

59Medan stenarna haglade över Stefanos, bad han: ”Herre Jesus, ta emot min ande!” 60Sedan föll han ner på knä och ropade: ”Herre, anklaga dem inte för den här synden!” Med de orden dog han.