Acts 4

Petrus och Johannes arresteras

1Medan Petrus och Johannes fortfarande talade till folket, kom prästerna, officeren vid tempelvakten och saddukeerna^[a] fram till dem. 2De var mycket upprörda över att de undervisade folket och utifrån Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda. 3Därför grep de Petrus och Johannes och satte dem sedan i fängelse över natten eftersom det hunnit bli kväll. 4Men många som hade lyssnat till budskapet började tro och antalet troende hade nu stigit till omkring 5 000 män.

5Följande dag samlades de högsta styresmännen och folkets ledare och de skriftlärda i Jerusalem. ^[b]6Översteprästen Hannas var där, liksom Kajafas, Johannes, Alexandros och alla övriga från översteprästernas släkt. 7De lät sedan hämta Petrus och Johannes och frågade dem:

”Genom vilken kraft och i vems namn har ni gjort det här?”

8Då fylldes Petrus av den heliga Anden och svarade dem:

”Ni styresmän och ledare för folket! 9Om vi idag frågas ut om en god gärning mot en handikappad man och på vilket sätt han blev frisk, 10ska både ni och alla andra i Israel veta att det är i nasarén Jesus Kristus namn som den här mannen står framför er fullständigt frisk. Ni korsfäste Jesus, men Gud uppväckte honom från de döda. 11Han är

’den sten som inte dög åt er byggnadsarbetare

har blivit en hörnsten.^[c]’

12Räddningen finns inte hos någon annan och det finns inget annat namn bland människor under hela himlen som kan rädda oss.”

13När de såg hur modiga Petrus och Johannes var och att de tydligen var vanliga enkla människor utan högre utbildning,^[d] blev de mycket förvånade. De visste bara att dessa hade varit tillsammans med Jesus. 14Men eftersom de kunde se mannen stå där bredvid dem fullt frisk, kunde de inget säga. 15Därför skickade de ut dem ur rådssalen och började diskutera med varandra. 16De sa: ”Vad ska vi göra med de här människorna? Vi kan ju inte neka till att de har gjort ett stort tecken och alla i Jerusalem känner redan till det. 17Men vi kanske kan hindra att detta sprids ännu mer bland folket. Vi varnar dem för att i fortsättningen tala till någon mer i det namnet.”

18Sedan kallade de in Petrus och Johannes igen och befallde dem att aldrig mer tala eller undervisa i namnet Jesus. 19Men Petrus och Johannes svarade: ”Tänk efter själva, om det är rätt inför Gud att lyda er istället för honom? 20Nej, vi kan inte låta bli att berätta om allt det som vi har sett och hört.”

21Då hotade rådet dem än en gång men släppte dem sedan. De visste inte hur de skulle straffa dem för alla hyllade Gud för det som hade skett. 22Mannen som hade blivit botad genom detta tecken var nämligen över fyrtio år gammal.

De troende ber om frimodighet

23Så snart Petrus och Johannes blev fria, sökte de upp de sina och berättade allt vad översteprästerna och folkets ledare hade sagt. 24Och när de andra hörde dem, började alla gemensamt ropa högt till Gud och sa:

”Herre, du som har skapat himlen och jorden och haven och allt som finns i dem! ^[e]25Du lät den heliga Anden tala genom vår förfader David, din tjänare:

’Varför gör folken uppror?

Varför smider de meningslösa planer?

26Jordens kungar reser sig;

makthavarna samlas mot Herren

och mot hans Smorde.’^[f]

27De slog sig verkligen samman i den här staden mot din heliga tjänare Jesus som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, de andra folken och Israels folk, 28de har gjort vad du i din makt och med din vilja hade förutbestämt. 29Herre, se nu hur de hotar oss! Så hjälp nu dina tjänare att frimodigt förkunna ditt budskap! 30Visa din makt och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din heliga tjänare Jesus namn!”

31När de hade slutat be, skakade platsen där de var samlade och alla fylldes av den heliga Anden och förkunnade Guds budskap frimodigt.

De troende delar allt med varandra

32Alla de troende var enade till hjärta och själ och ingen tyckte att det han ägde var hans eget utan alla delade med sig av vad de hade. 33Apostlarna vittnade med stor kraft om att Herren Jesus hade uppstått från de döda och Gud var mycket nådig mot dem alla. 34Ingen av dem saknade något. Alla som ägde mark eller hus sålde det och kom med vad de fått 35och lämnade pengarna framför apostlarna. De delades sedan ut åt var och en allt efter deras behov.

36Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, ”Tröstens son”, 37sålde också en åker som han ägde och lämnade pengarna framför apostlarna.