Esras reformer
(9:1—10:44)
Esras bön inför allt folket
1Efter att detta var avslutat kom ledarna till mig och sa: ”Israeliterna, prästerna och leviterna har inte avskilt sig från landets folk och deras avskyvärda seder, från kanaanéer, hettiter, perisséer, jevuséer, ammoniter, moabiter, egypter och amoréer. 2De har tagit kvinnor från dessa folk till hustrur åt sig och sina söner. Det heliga släktet har blandats med landets folk, och ledare och styresmän har varit de första i denna otrohet.”
3När jag hörde detta rev jag sönder mina kläder och min mantel, slet mitt hår och mitt skägg och blev sittande bedrövad. 4Alla som fruktade Israels Gud samlades hos mig på grund av trolösheten hos dem som hade återvänt. Jag satt kvar, bedrövad, ända till kvällsoffret. 5Vid kvällsoffret reste jag mig ur min bedrövelse, och i mina trasiga kläder och sönderrivna mantel föll jag ner på knä med lyfta händer mot Herren, min Gud, 6och bad:
O min Gud, jag skäms och blygs för att lyfta mitt ansikte till dig, min Gud, för våra synder har växt oss över huvudet och vår skuld är så stor att den når upp till himlen. 7Från våra förfäders tid intill nu har vår skuld varit stor. För våra synders skull har vi, våra kungar och präster utlämnats åt främmande kungar, åt fångenskap och plundring och skam, precis som nu. 8Men nu har Herren, vår Gud, gett oss ett litet ögonblick av nåd och låtit en rest av oss bli kvar och gett oss en trygg plats i hans helgedom. Vår Gud har gett våra ögon en ljusning, och vi får se en befrielse från vårt slaveri. 9För vi är slavar, men vår Gud har inte övergivit oss i vårt slaveri utan han har låtit oss finna nåd inför Persiens kungar. Han har gett oss nytt liv, och vi kan på nytt bygga upp vår Guds hus och Jerusalem ur dess ruiner, och få en trygg plats i Juda och Jerusalem.
10Vår Gud, vad kan vi nu säga efter allt detta? Vi har övergett dina bud, 11som du gav oss genom dina tjänare profeterna och sa: ”Det land ni ska ta i besittning är ett orent land genom invånarnas orenhet och deras avskyvärda handlingar som de fyllt landet med, från den ena ändan till den andra. 12Därför ska ni inte ge era döttrar åt deras söner och inte ta deras döttrar till hustrur åt era söner. Ni ska aldrig främja deras lycka och välfärd. Då ska ni bli starka och få äta av det goda som landet ger och lämna det i arv åt era barn för all framtid.”
13Efter allt som har drabbat oss genom våra onda gärningar och genom vår stora skuld har du, vår Gud, ändå skonat oss och inte straffat oss som våra gärningar har förtjänat utan lämnat kvar en sådan här rest åt oss. 14Skulle vi då på nytt bryta mot dina bud och gifta in oss bland dessa folk som har sådana avskyvärda seder? Skulle du då inte bli så vred på oss att du utplånade oss, så att ingen blev kvar och överlevde? 15Du Herre, Israels Gud, du är rättfärdig. Ändå är vi nu kvar som en rest. Här är vi inför dig med vår skuld, även om ingen på grund av den kan bestå inför dig.