Guds löften till David
(2 Sam 7:1-17)
1När David hade bott en tid i sitt nya palats, sa han till profeten Natan: ”Här bor jag i ett hus med väggar av cederträ, medan Herrens förbundsark får stå i ett tält!” 2”Gör vad du har i sinnet”, svarade Natan, ”för Gud är med dig.”
3Men samma natt kom Guds ord till Natan:
4”Gå och säg till min tjänare David: ’Så säger Herren: ”Du är inte den som ska bygga mig ett hus att bo i. 5Jag har aldrig bott i hus, utan har ständigt bott i tält och flyttat från det ena stället till det andra, ända sedan jag förde Israel ut ur Egypten. 6Under hela denna tid som jag förflyttat mig med israeliterna har jag väl aldrig frågat någon av Israels ledare[a], de som jag utsåg till herdar för mitt folk, varför de inte byggt mig ett hus av cederträ?” ’
7Säg så här till min tjänare David: ’Så säger härskarornas Herre: ”Jag tog dig från betesmarken och fåren, när du var en herde, och har gjort dig till furste över mitt folk Israel. 8Jag har varit med dig vart du än gått. Jag har utrotat dina fiender framför dig. Jag ska göra ditt namn lika ryktbart som de största på hela jorden. 9Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel i ett land där de kan få ett hem utan att bli störda. Ogudaktiga folk ska inte längre kunna hota dem som de gjorde tidigare 10på den tiden när jag tillsatte domare över mitt folk Israel. Jag ska kuva alla dina fiender.
Jag förkunnar nu att Herren ska bygga ett hus åt dig. 11När dina dagar är till ända och du har gått till dina förfäder, ska jag upphöja din avkomling[b], en av dina söner, på din tron, och jag ska befästa hans kungarike. 12Han är den som ska bygga ett hus åt mig, och jag ska befästa hans tron för evigt. 13Jag ska vara hans Far, och han ska vara min son, och jag ska aldrig låta min nåd vika från honom, som jag lät den vika från din företrädare. 14Jag ska sätta honom över mitt hus och över mitt rike för evigt, och hans tron ska bestå i evighet.” ’ ”
15Natan berättade för David allt det som Herren hade sagt och uppenbarat.
David böjer sig för Herrens vilja
(2 Sam 7:18-29)
16Då gick kung David in och satte sig inför Herren och sa:
”Herre Gud, vem är jag och vad är min familj, eftersom du har fört mig ända hit? 17Skulle inte det du redan har gjort vara nog i dina ögon, o Gud? Nu har du också berättat om framtiden för din tjänares ätt, och du har sett mig som den mest upphöjde bland människor, o Herre, Gud[c]!
18Vad ska David mera säga till dig inför denna ära du visat din tjänare? Du känner din tjänare. 19Herre, för din tjänares skull och enligt din vilja, har du gjort allt detta stora och låtit mig få veta alla dessa stora ting.
20Herre, det finns ingen som du och det finns ingen annan Gud än du! Det har vi hört med våra egna öron. 21Vilket folk på jorden är som ditt folk Israel, den enda nation på jorden med en Gud som har lett och räddat den åt sig, för att göra sitt namn känt genom stora och mäktiga under och genom att fördriva andra folk för ditt folk, som du har räddat ut ur Egypten? 22Du har gjort ditt folk Israel till ditt eget för evigt, och du, Herre, har blivit deras Gud.
23Herre, låt nu det ord stå fast som du har talat om mig, din tjänare, och om min ätt, och gör vad du lovat. 24Låt det stå fast, och ditt namn kommer att bli ärat i evighet. Människor kommer att säga: ’Härskarornas Herre är verkligen Israels Gud!’ Och din tjänare Davids hus kommer att bestå inför dig.
25Min Gud, du har uppenbarat för mig, din tjänare, att du vill bygga ett hus åt mig. Därför har jag, din tjänare, frimodighet att be till dig. 26För du, Herre, är Gud, som har lovat mig, din tjänare, allt detta underbara. 27Nu har du velat välsigna din tjänares hus, så att det för evigt får bestå inför dig, för du, Herre, har välsignat det, och det är för alltid välsignat.”