Vännerna:
1Vart har din älskade gått,
du skönaste bland kvinnor?
Vart har din älskade tagit vägen?
Vi ska hjälpa dig att hitta honom.
Hon:
2Min älskade har gått till sin trädgård,
till sina kryddsängar,
för att där vakta sin fårhjord
och plocka liljor.
3Jag tillhör min älskade
och han tillhör mig.
Bland liljorna vaktar han sin fårhjord.
Han:
4Du är vacker, min älskade, som Tirsa[a],
ljuvlig som Jerusalem,
skrämmande som en härskara[b].
5Vänd bort din blick ifrån mig,
för den har överväldigat mig.
Ditt hår är som en hjord av getter
som rör sig ner från Gileads berg.
6Dina tänder är som en flock tackor
som stiger upp ur badet,
alla är tvillingar,
ingen av dem är ensam.
7Din tinning är som ett kluvet granatäpple
bakom din slöja.
8Det finns sextio drottningar,
åttio bihustrur
och fler unga kvinnor än någon kan räkna,
9men min duva, min fulländade, är unik,
sin mors enda,
dyrbar för den som födde henne.
Flickorna ser henne och prisar henne lycklig,
hon hyllas av drottningar och bihustrur.
Vännerna:
10Vem är hon som stiger upp som morgonrodnaden,
vacker som månen, strålande som solen,
skrämmande som stjärnornas skara?
Han:
11Jag gick ner till valnötslunden
för att se om våren spirade i dalen,
och för att se om vinträden hade skjutit skott,
om granatträden hade börjat blomma.
12Innan jag fattade det,
drogs jag med av min längtan som på en furstlig vagn.[c]
Vännerna:
13Vänd om, vänd om, du flicka från Shulem!
Kom tillbaka, så att vi får se dig!
Han:
Varför vill ni se på flickan från Shulem
där hon dansar bland leden[d]?