2 Chronicles 20

Joshafat besegrar Moab och Ammon

1Sedan kom moabiterna och ammoniterna och en del av meuniterna för att strida mot Joshafat. 2Joshafat fick följande rapport: ”En enorm armé marscherar mot dig från landet på andra sidan Döda havet, från Edom. Den befinner sig redan vid Haseson Tamar, dvs. En-Gedi.”

3Joshafat blev rädd och bestämde sig för att rådfråga Herren. Han utlyste en fasta i hela Juda. 4Folket från Juda samlades för att söka hjälp hos Herren, ja, de kom från alla städer i Juda för att söka Herrens hjälp. 5Joshafat ställde sig mitt ibland dem, där de var samlade från Juda och Jerusalem i Herrens hus, framför den nya förgården. 6Han sa:

”Herre, våra fäders Gud, är inte du Gud i himlen, härskaren över alla folkens riken? I din hand är makt och styrka, och ingen kan stå emot dig. 7Var det inte du, vår Gud, som drev ut invånarna här i landet för ditt folk Israel? Gav inte du det här landet åt din vän Abrahams ättlingar för evigt? 8De bosatte sig där och byggde en helgedom åt ditt namn och sa: 9’Om olycka, krig, pest eller hungersnöd drabbar oss, kan vi stå här framför detta tempel och inför dig, vars namn templet bär, och ropa till dig i vår förtvivlan. Då ska du höra oss och rädda oss.’

10Se nu, folk från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd, genom vilkas land du inte lät israeliterna gå när de kom från Egypten, så de gick runt och utrotade dem inte, 11se nu hur de lönar oss! De har kommit för att driva ut oss ur den egendom som du har gett oss. 12O vår Gud, tänker du inte döma dem? Vi står maktlösa mot denna väldiga armé som har kommit emot oss. Vi vet inte vad vi ska göra, men vi har våra ögon riktade på dig.”

13Alla judéer stod där inför Herren med hela sina familjer, sina hustrur och barn. 14Då kom Herrens Ande över Jachasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jeiel, son till leviten Mattanja, en ättling till Asaf, där han stod mitt i församlingen.

15”Hör på mig, allt folk i Juda och ni som bor i Jerusalem och du, kung Joshafat!” sa han. ”Så säger Herren till er: ’Var inte rädda och bli inte förskräckta över denna väldiga armé! Striden är inte er utan Guds. 16Gå till anfall mot dem i morgon! De är på väg upp vid Sisbranten, och ni kommer att möta dem vid slutet av bäckravinen invid Jeruels öken. 17Men det är inte ni som ska strida. Inta era ställningar och stå stilla och se hur Herren räddar er, Juda och Jerusalem! Var inte rädda och missmodiga! Gå dit ut i morgon och möt dem, för Herren är med er!’ ”

18Då föll kung Joshafat ner på marken med ansiktet mot jorden, och allt folk i Juda och Jerusalem kastade sig ner och tillbad Herren. 19Sedan reste sig leviterna av Kehats och Korachs släkter upp och prisade och tackade Herren, Israels Gud, med hög röst.

20Tidigt följande morgon drog de ut i Tekoas öken. Inför uppbrottet steg Joshafat fram och talade till dem: ”Lyssna här till mig, Juda och ni som bor i Jerusalem! Tro på Herren, er Gud, så ska ni bestå! Tro på hans profeter, så ska det gå er väl.”

21Efter att ha rådgjort med folket, utsåg han sångare som i helig skrud skulle prisa Herren, medan de drog ut framför armén och sjunga:

”Tacka Herren,

för hans nåd varar för evigt.”

22När de började sjunga och lovprisa, lät Herren ett angrepp komma bakifrån på folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd, som dragit ut mot Juda, och de blev slagna. 23Ammoniterna och moabiterna vände sig mot män från Seirs bergsbygd för att förinta dem och utplåna dem allesammans, och när de gjort slut på dem, hjälptes de åt med att förgöra varandra.

24När judéerna kom fram till det vakttorn som vette mot öknen och blickade mot den stora armén, såg de bara döda kroppar ligga på marken; inte en enda hade undkommit.

25Joshafat och hans folk gick sedan ut för att ta byte, och de fann där mängder av gods, kläder^[a] och värdefulla föremål, mer än de kunde bära. Det var så mycket att det tog dem tre dagar att få med sig allt. 26Den fjärde dagen samlades de i Lovsångsdalen för att prisa Herren. Därför heter platsen än idag Lovsångsdalen.

27Sedan återvände alla män från Juda till Jerusalem, med Joshafat i spetsen, glada, eftersom Herren gett dem glädje över deras fiender. 28De kom till Jerusalem med harpor, lyror och trumpeter och gick fram till Herrens hus.

29Fruktan för Gud kom över alla riken när de hörde att Herren själv hade stridit mot Israels fiender. 30Och nu blev det lugn och ro i Joshafats rike, för Gud hade gett honom fred på alla sidor.

Joshafats regeringstid

(1 Kung 22:41-50)

31Joshafat var så kung över Juda. Han var trettiofem år gammal när han blev kung och regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor var Asuva, dotter till Shilchi. 32Joshafat följde sin far Asa utan att vika av från den vägen och gjorde det som var rätt inför Herren. 33Dock avskaffade han inte offerplatserna, och folket hade inte vänt sina hjärtan till sina fäders Gud. 34Joshafats historia i övrigt, från början till slut, är nedtecknad i Jehus, Hananis sons, krönika, som ingår i boken om Israels kungar.

35Senare ingick Juda kung Joshafat en allians med Achasja, kungen i Israel, som gjorde mycket ont. 36Joshafat kom överens med honom att bygga fartyg som skulle segla till Tarshish. Dessa byggdes i Esjon-Gever. 37Då profeterade Elieser, Dodias son från Maresha, mot Joshafat och sa till honom: ”Eftersom du har allierat dig med Achasja, ska Herren låta det du gjort bli förstört.” Fartygen råkade ut för missöden och kunde aldrig segla till Tarshish.